Job 16

Job progovori i reče:

Därefter tog Job till orda och sade:

"Koliko se takvih naslušah besjeda, kako ste mi svi vi mučni tješioci!

 Över nog har jag fått höra av sådant;  usla tröstare ären I alla.

Ima li kraja tim riječima ispraznim? Što te goni da mi tako odgovaraš?

 Är det nu slut på detta tal i vädret,  eller eggar dig ännu något till gensvar?

I ja bih mogao k'o vi govoriti da vam je duša na mjestu duše moje; i ja bih vas mog'o zasuti riječima i nad sudbom vašom tako kimat' glavom;

 Jag kunde väl ock tala, jag såsom I;  ja, jag ville att I voren i mitt ställe!  Då kunde jag hopsätta ord mot eder  och skaka mot eder mitt huvud till hån.

i ja bih mogao ustima vas hrabrit', i ne bih žalio trud svojih usana.

 Med munnen kunde jag då styrka eder  och med läpparnas ömkan bereda eder lindring.

Al' ako govorim, patnja se ne blaži, ako li zašutim, zar će me minuti?

 Om jag nu talar, så lindras därav ej min plåga;  och tiger jag, icke släpper den mig ändå.

Zlopakost me sada shrvala posvema, čitava se rulja oborila na me.

 Nej, nu har all min kraft blivit tömd;  du har ju förött hela mitt hus.

Ustao je proti meni da svjedoči i u lice mi se baca klevetama.

 Och att du har hemsökt mig, det gäller såsom vittnesbörd;  min sjukdom får träda upp och tala mot mig.

Jarošću me svojom razdire i goni, škrgućuć' zubima obara se na me. Moji protivnici sijeku me očima,

 I vrede söndersliter och ansätter man mig,  man biter sina tänder samman emot mig;  ja, min ovän vässer mot mig sina blickar.

prijeteći, na mene usta razvaljuju, po obrazima me sramotno ćuškaju, u čoporu svi tad navaljuju na me.

 Man iar upp munnen mot mig,  smädligt slår man mig på mina kinder;  alla rota sig tillsammans emot mig.

Da, zloćudnicima Bog me predao, u ruke opakih on me izručio.

 Gud giver mig till pris åt orättfärdiga människor  och kastar mig i de ogudaktigas händer.

Mirno življah dok On ne zadrma mnome, za šiju me ščepa da bi me slomio.

 Jag satt i god ro, då krossade han mig;  han grep mig i nacken och slog mig i smulor.  Han satte mig upp till ett mål för sina skott;

Uze me za biljeg i strijelama osu, nemilosrdno mi bubrege probode i mojom žuči zemlju žednu natopi.

 från alla sidor träffa mig hans pilar,  han genomborrar mina njurar utan förskoning,  min galla gjuter han ut på jorden.

Na tijelu mi ranu do rane otvara, kao bijesan ratnik nasrće na mene.

 Han bryter ned mig med stöt på stöt,  han stormar emot mig såsom en kämpe.

Tijelo sam golo u kostrijet zašio, zario sam čelo svoje u prašinu.

 Säcktyg bär jag hopfäst över min hud,  och i stoftet har jag måst sänka mitt horn,

Zapalilo mi se sve lice od suza, sjena tamna preko vjeđa mi je pala.

 Mitt anlete är glödande rött av gråt,  och på mina ögonlock är dödsskugga lägrad.

A nema nasilja na rukama mojim, molitva je moja bila uvijek čista.

 Och detta, fastän våld ej finnes i mina händer,  och fastän min bön är ren!

O zemljo, krvi moje nemoj sakriti i kriku mom ne daj nigdje da počine.

 Du jord, överskyl icke mitt blod,  och låt för mitt rop ingen vilostad finnas.

Odsad na nebu imam ja svjedoka, u visini gore moj stoji branitelj.

 Se, redan nu har jag i himmelen mitt vittne,  och i höjden den som skall tala för mig.

Moja vika moj je odvjetnik kod Boga dok se ispred njega suze moje liju:

 Mina vänner hava mig nu till sitt åtlöje,  därför skådar mitt öga med tårar till Gud,

o, da me obrani u parbi mojoj s Bogom ko što smrtnik brani svojega bližnjega.

 Ja, må han här skaffa rätt åt en man mot Gud  och åt ett människobarn mot dess nästa.

No životu mom su odbrojena ljeta, na put bez povratka meni je krenuti.

 Ty få äro de år som skola upprinna,  innan jag vandrar den väg där jag ej mer kommer åter.