Job 10

taedet animam meam vitae meae dimittam adversum me eloquium meum loquar in amaritudine animae meae

 Min själ är led vid livet.  Jag vill giva fritt lopp åt min klagan,  jag vill tala i min själs bedrövelse.

dicam Deo noli me condemnare indica mihi cur me ita iudices

 Jag vill säga till Gud: Döm mig icke skyldig;  låt mig veta varför du söker sak mot mig.

numquid bonum tibi videtur si calumnieris et opprimas me opus manuum tuarum et consilium impiorum adiuves

 Anstår det dig att öva våld, att förkasta dina händers verk,  medan du låter ditt ljus lysa över de ogudaktigas rådslag?

numquid oculi carnei tibi sunt aut sicut videt homo et tu videbis

 Har du då ögon som en varelse av kött,  eller ser du såsom människor se?

numquid sicut dies hominis dies tui et anni tui sicut humana sunt tempora

 Är din ålder som en människas ålder,  eller äro dina år såsom en mans tider,

ut quaeras iniquitatem meam et peccatum meum scruteris

 eftersom du letar efter missgärning hos mig  och söker att hos mig finna synd,

et scias quia nihil impium fecerim cum sit nemo qui de manu tua possit eruere

 du som dock vet att jag icke är skyldig,  och att ingen finnes, som kan rädda ur din hand?

manus tuae plasmaverunt me et fecerunt me totum in circuitu et sic repente praecipitas me

 Dina händer hava danat och gjort mig,  helt och i allo; och nu fördärvar du mig!

memento quaeso quod sicut lutum feceris me et in pulverem reduces me

 Tänk på huru du formade mig såsom lera;  och nu låter du mig åter varda till stoft!

nonne sicut lac mulsisti me et sicut caseum me coagulasti

 Ja, du utgöt mig såsom mjölk,  och såsom ostämne lät du mig stelna.

pelle et carnibus vestisti me et ossibus et nervis conpegisti me

 Med hud och kött beklädde du mig,  av ben och senor vävde du mig samman.

vitam et misericordiam tribuisti mihi et visitatio tua custodivit spiritum meum

 Liv och nåd beskärde du mig,  och genom din vård bevarades min ande.

licet haec celes in corde tuo tamen scio quia universorum memineris

 Men därvid gömde du i ditt hjärta den tanken,  jag vet att du hade detta i sinnet:

si peccavi et ad horam pepercisti mihi cur ab iniquitate mea mundum me esse non pateris

 om jag syndade, skulle du vakta på mig  och icke lämna min missgärning ostraffad.

et si impius fuero vae mihi est et si iustus non levabo caput saturatus adflictione et miseria

 Ve mig, om jag befunnes vara skyldig!  Men vore jag än oskyldig, så finge jag ej lyfta mitt huvud,  jag skulle mättas av skam och skåda min ofärd.

et propter superbiam quasi leaenam capies me reversusque mirabiliter me crucias

 Höjde jag det likväl, då skulle du såsom ett lejon jaga mig  och alltjämt bevisa din undermakt på mig.

instauras testes tuos contra me et multiplicas iram tuam adversum me et poenae militant in me

 Nya vittnen mot mig skulle du då föra fram  och alltmer låta mig känna din förtörnelse;  med skaror efter skaror skulle du ansätta mig.

quare de vulva eduxisti me qui utinam consumptus essem ne oculus me videret

 Varför lät du mig då komma ut ur modersskötet?  Jag borde hava förgåtts, innan något öga såg mig,

fuissem quasi qui non essem de utero translatus ad tumulum

 hava blivit såsom hade jag aldrig varit till;  från moderlivet skulle jag hava förts till graven.

numquid non paucitas dierum meorum finietur brevi dimitte ergo me ut plangam paululum dolorem meum

 Kort är ju min tid; må han då låta mig vara,  lämna mig i fred, så att jag får en flyktig glädje,

antequam vadam et non revertar ad terram tenebrosam et opertam mortis caligine

 innan jag går hädan, för att aldrig komma åter,  bort till mörkrets och dödsskuggans land,

terram miseriae et tenebrarum ubi umbra mortis et nullus ordo et sempiternus horror inhabitans

 till det land vars dunkel är såsom djupa vatten,  dit där dödsskugga och förvirring råder,  ja, där dagsljuset självt är såsom djupa vatten.