Job 32

De tre männen upphörde nu att svara Job, eftersom han höll sig själv för rättfärdig.

Heoi mutu ake te whakahoki kupu a enei tangata tokotoru ki a Hopa, no te mea he tika ia ki tona nei whakaaro.

Då blev Elihu, Barakels son, från Bus, av Rams släkt, upptänd av vrede. Mot Job upptändes han av vrede, därför att denne menade sig hava rätt mot Gud;

Na kua mura te riri o Erihu tama a Parakere Puti, no te whanau i a Rame: mura ana tona riri ki a Hopa, no te mea ki tana tika rawa ia i te Atua.

och mot hans tre vänner upptändes hans vrede, därför att de icke funno något svar varmed de kunde vederlägga Job.

I mura ano tona riri ki ona hoa tokotoru, no te mea kihai i kitea e ratou he kupu hei whakahokinga atu, heoi kei te whakahe ano ratou i a Hopa.

Hittills hade Elihu dröjt att tala till Job, därför att de andra voro äldre till åren än han.

Na i tatari a Erihu kia korero ia ki a Hopa, no te mea he kaumatua ake ratou i a ia.

Men då nu Elihu såg att de tre männen icke mer hade något att svara, upptändes hans vrede.

A, no te kitenga o Erihu kahore he kupu i nga mangai o aua tangata tokotoru hei whakahokinga atu, mura ana tona riri.

Så tog då Elihu, Barakels son, från Bus, till orda och sade;  Ung till åren är jag,  I däremot ären gamla.  Därför höll jag mig tillbaka och var försagd  och lade ej fram för eder min mening.

Na ka oho a Erihu tama a Parakere Puti, ka mea, He taitamariki ahau, ko koutou ia he koroheke rawa; koia ahau i hopohopo ai, i wehi ai ki te whakaatu i toku whakaaro ki a koutou.

 Jag tänkte: »Må åldern tala,  och må årens mängd förkunna visdom.»

I mea ahau, Ma nga ra te korero, ma nga tau kua maha e whakaatu te whakaaro nui.

 Dock, på anden i människorna kommer det an,  den Allsmäktiges livsfläkt giver dem förstånd.

Otiia he wairua ano to te tangata, na te manawa ano o te Kaha Rawa ratou i whai mahara ai.

 Icke de åldriga äro alltid visast,  icke de äldsta förstå bäst vad rätt är.

Ko nga tangata nunui, kahore o ratou whakaaro nui, ko nga kaumatua, kahore e matau ki te whakawa.

 Därför säger jag nu: Hör mig;  jag vill lägga fram min mening, också jag.

Koia ahau i mea ai, Whakarongo ki ahau; ka whakakite hoki ahau i toku whakaaro.

 Se, jag väntade på vad I skullen tala,  jag lyssnade efter förstånd ifrån eder,  efter skäl som I skullen draga fram.

Nana, i tatari ahau ki a koutou kupu; i whai taringa atu ki o koutou whakaaro mohio i a koutou e rapu kupu ana.

 Ja, noga aktade jag på eder.  Men se, ingen fanns, som vederlade Job,  ingen bland eder, som kunde svara på hans ord.

Nana, mahara tonu atu ahau ki a koutou, a kihai tetahi o koutou i whakaatu i te he o Hopa, i whakahoki kupu ranei ki ana korero.

 Nu mån I icke säga: »Vi möttes av vishet;  Gud, men ingen människa, kan nedslå denne.»

Kei mea koutou, Kua kitea e matou te mohio, na te Atua ia i turaki, ehara i te tangata.

 Skäl mot min mening har han icke lagt fram,  ej heller skall jag bemöta honom med edra bevis.

Na kihai ana kupu i anga mai ki ahau; e kore ano tana e utua e ahau ki a koutou kupu.

 Se, nu stå de bestörta och svara ej mer,  målet i munnen hava de mist.

Porahurahu kau ana ratou, kore ake a ratou kupu whakahoki: mutu ake a ratou korero.

 Och jag skulle vänta, då de nu intet kunna säga,  då de stå där och ej mer hava något svar!

Kia tatari ahau, no te mea kahore ratou e korero, no te mea e tu kau ana ratou, kahore e whakahoki atu?

 Nej, också jag vill svara i min ordning,  jag vill lägga fram min mening, också jag.

Me korero atu hoki e ahau aku kupu, maku ano e whakaatu toku whakaaro.

 Ty, fullt upp har jag av skäl,  anden i mitt inre vill spränga mig sönder.

Ki tonu hoki ahau i te korero; e akiakina ana ahau e te wairua i roto i ahau.

 Ja, mitt inre är såsom instängt vin,  likt en lägel med nytt vin är det nära att brista.

Nana, ko toku kopu rite tonu ki te waina kahore nei ona putanga; ki te ipu hou e tata ana ia te pakaru.

 Så vill jag då tala och skaffa mig luft,  jag vill upplåta mina läppar och svara.

Me korero ahau, kia ta ai toku manawa; ka puaki toku mangai, ka whakahoki kupu ahau.

 Jag får ej hava anseende till personen,  och jag skall ej till någon tala inställsamma ord.

Na kaua ahau e whakapai ki te kanohi tangata; e kore hoki ahau e hoatu ingoa whakapaipai ki te tangata.

 Nej, jag förstår ej att tala inställsamma ord;  huru lätt kunde ej eljest min skapare rycka mig bort!

Kahore hoki ahau e mohio ki te whakapati; penei kua riro wawe ahau i toku Kaihanga.