Job 23

Därefter tog Job till orda och sade:

Katahi ka whakautua e Hopa, i mea ia,

 Också i dag vill min klaga göra uppror.  Min hand kännes matt för min suckans skull.

I tenei ra nei ano e amuamu ana taku tangi: nui noa atu i taku aue te taimaha o te patunga i ahau.

 Om jag blott visste huru jag skulle finna honom,  huru jag kunde komma dit där han bor!

Aue, me i mohio ahau ki te wahi e kite ai ahau i a ia, kia tae rawa atu ai ahau ki tona nohoanga!

 Jag skulle då lägga fram för honom min sak  och fylla min mun med bevis.

Ka ata whakatakotoria e ahau aku korero ki tona aroaro, ka whakakiia hoki toku mangai ki nga kupu tautohetohe.

 Jag ville väl höra vad han kunde svara mig,  och förnimma vad han skulle säga till mig.

Ka mohio ahau ki nga kupu e whakahokia mai e ia ki ahau, ka marama hoki tana e mea ai ki ahau.

 Icke med övermakt finge han bekämpa mig,  nej, han borde allenast lyssna till mig.

E whakaputaina mai ranei tona kaha nui ina tautohetohe ki ahau? Kahore; engari ka whai whakaaro ia ki ahau.

 Då skulle hans motpart stå här såsom en redlig man,  ja, då skulle jag för alltid komma undan min domare.

Ko reira te tangata tika tautohetohe ai ki a ia: a ora tonu ake ahau i toku kaiwhakawa ake tonu atu.

 Men går jag mot öster, så är han icke där;  går jag mot väster, så varsnar jag honom ej;

Nana, haere ana ahau ki mua, a kahore ia i reira; ki muri, heoi kahore ahau e kite i a ia:

 har han något att skaffa i norr, jag skådar honom icke;  döljer han sig i söder, jag ser honom ej heller där.

Ki maui, ina ka mahi ia, heoi kahore ahau e kite i a ia; e huna ana ia i a ia ano i te taha ki matau, te kite ahau i a ia.

 Han vet ju vilken väg jag har vandrat;  han har prövat mig, och jag har befunnits lik guld.

Otiia e mohio ana ia ki te ara e anga atu ai ahau: kia oti ahau te titiro iho e ia, ano he koura ahau i toku putanga mai.

 Vid hans spår har min for hållit fast,  hans väg har jag följt, utan att vika av.

Mau pu ona takahanga i toku waewae; u pu ahau ki tona ara, kihai hoki i peka ke.

 Från hans läppars bud har jag icke gjort något avsteg;  mer än egna rådslut har jag aktat hans muns tal.

Kihai hoki i mahue i ahau te whakahau a ona ngutu; ko nga kupu a tona mangai rongoa rawa ki ahau, nui atu i te kai i rite maku.

 Men hans vilja är orygglig; vem kan hindra honom?  Vad honom lyster, det gör han ock.

Ko ia, kotahi tonu tona whakaaro, a ma wai ia e whakatahuri ke? Ko ta tona ngakau hoki i hiahia ai e meatia ana e ia.

 Ja, han giver mig fullt upp min beskärda del,  och mycket av samma slag har han ännu i förvar.

E whakaotia ana hoki e ia nga mea i whakaritea moku: he maha ano hoki ana mahi pera.

 Därför gripes jag av förskräckelse för hans ansikte;  när jag betänker det, fruktar jag för honom.

Koia ahau i ohorere ai i tona aroaro: ka whakaaroaro ahau, ka wehi i a ia.

 Det är Gud som har gjort mitt hjärta försagt,  den Allsmäktige är det som har vållat min förskräckelse,

Ngohe noa hoki toku ngakau i te Atua, ohorere ana ahau i te Kaha Rawa.

 ty jag fick icke förgås, innan mörkret kom,  dödsnatten undanhöll han mig.

Kihai nei hoki ahau i whakangaromia i mua o te pouri, kihai hoki i hipokina e ia te pouri i toku aroaro.