Job 16

Därefter tog Job till orda och sade:

Jòb pran lapawòl ankò, li di konsa:

 Över nog har jag fått höra av sådant;  usla tröstare ären I alla.

-Mwen bouke tande pawòl sa yo! Pase nou konsole moun, se plis lapenn n'ap ba yo.

 Är det nu slut på detta tal i vädret,  eller eggar dig ännu något till gensvar?

Kilè n'a sispann tout pale anpil sa a? Sa k'ap pouse nou konsa? Nou toujou pare pou reponn moun!

 Jag kunde väl ock tala, jag såsom I;  ja, jag ville att I voren i mitt ställe!  Då kunde jag hopsätta ord mot eder  och skaka mot eder mitt huvud till hån.

Si m' te nan plas nou, epi nou menm nan plas mwen, m' ta ka pale jan nou pale a tou, m' ta pase nou nan yon wonn tenten, m' ta vide bèl diskou sou nou.

 Med munnen kunde jag då styrka eder  och med läpparnas ömkan bereda eder lindring.

M' ta remoute kouraj nou ak konsèy, m' ta pale ak nou jouk nou ta soulaje.

 Om jag nu talar, så lindras därav ej min plåga;  och tiger jag, icke släpper den mig ändå.

Men, lè mwen pale, doulè a la pi rèd pou mwen. Lè mwen pa pale, se pa sa k'ap fè l' ban m' yon ti louga.

 Nej, nu har all min kraft blivit tömd;  du har ju förött hela mitt hus.

Koulye a, Bondye, se fini ou fini avè m'. Ou kite yo touye tout fanmi m'.

 Och att du har hemsökt mig, det gäller såsom vittnesbörd;  min sjukdom får träda upp och tala mot mig.

Ou mete men sou mwen, ou pa vle wè m' ankò. Mwen tounen zo ak po. Yo di se paske mwen antò ki fè sa rive m'.

 I vrede söndersliter och ansätter man mig,  man biter sina tänder samman emot mig;  ja, min ovän vässer mot mig sina blickar.

Nan kòlè li, Bondye ap dechire m' moso pa moso. L'ap devore m' anba dan l'. L'ap louvri je l' sou mwen, li pa vle wè m'!

 Man iar upp munnen mot mig,  smädligt slår man mig på mina kinder;  alla rota sig tillsammans emot mig.

Moun prèt pou manje m'. Yo kouri sou mwen, y'ap joure m', y'ap touye m' anba souflèt.

 Gud giver mig till pris åt orättfärdiga människor  och kastar mig i de ogudaktigas händer.

Bondye lage m' nan men mechan yo. Li jete m' anba grif san manman yo.

 Jag satt i god ro, då krossade han mig;  han grep mig i nacken och slog mig i smulor.  Han satte mig upp till ett mål för sina skott;

Mwen t'ap viv tou dousman, li bouskile m'. Li pran m' dèyè nwa kou, li kraze m', li fè m' tounen jwèt li.

 från alla sidor träffa mig hans pilar,  han genomborrar mina njurar utan förskoning,  min galla gjuter han ut på jorden.

L'ap voye flèch li sou mwen kote m' vire. Li pèse tout kò m', li san pitye pou mwen, li mete san m' deyò.

 Han bryter ned mig med stöt på stöt,  han stormar emot mig såsom en kämpe.

Kote m' vire li blese m', li vare sou mwen tankou yon sòlda nan lagè.

 Säcktyg bär jag hopfäst över min hud,  och i stoftet har jag måst sänka mitt horn,

Mwen fè rad sak mete sou mwen, mwen woule kò m' nan pousyè tèlman mwen te nan lapenn.

 Mitt anlete är glödande rött av gråt,  och på mina ögonlock är dödsskugga lägrad.

Je m' vin wouj afòs mwen kriye. Tout anba je m' gonfle vin tou nwa.

 Och detta, fastän våld ej finnes i mina händer,  och fastän min bön är ren!

Men, mwen konnen mwen pa fè ankenn moun mechanste. Mwen lapriyè Bondye ak tout kè m'.

 Du jord, överskyl icke mitt blod,  och låt för mitt rop ingen vilostad finnas.

Ou menm latè, pa kache mizè mwen. Pa kite yo fèmen bouch mwen lè m'ap rele nan pye Bondye!

 Se, redan nu har jag i himmelen mitt vittne,  och i höjden den som skall tala för mig.

Paske mwen konnen gen yon moun nan syèl la k'ap kanpe pou mwen, gen yon moun anwo a k'ap pran defans mwen.

 Mina vänner hava mig nu till sitt åtlöje,  därför skådar mitt öga med tårar till Gud,

Zanmi m' yo ap pase m' nan betiz, men, m'ap kriye nan pye Bondye.

 Ja, må han här skaffa rätt åt en man mot Gud  och åt ett människobarn mot dess nästa.

Mwen bezwen moun pou plede kòz mwen ak Bondye a, menm jan yon moun plede kòz zanmi l'.

 Ty få äro de år som skola upprinna,  innan jag vandrar den väg där jag ej mer kommer åter.

M' pa lontan mouri. Mwen pral pran chemen kote moun pa janm tounen an.