Job 10

 Min själ är led vid livet.  Jag vill giva fritt lopp åt min klagan,  jag vill tala i min själs bedrövelse.

از زندگی سیر شده‌ام، بنابراین می‌خواهم از زندگی تلخ و زار خود ناله و شکایت کنم.

 Jag vill säga till Gud: Döm mig icke skyldig;  låt mig veta varför du söker sak mot mig.

خدایا محکومم مَکن. به من بگو چه گناهی کرده‌ام؟

 Anstår det dig att öva våld, att förkasta dina händers verk,  medan du låter ditt ljus lysa över de ogudaktigas rådslag?

آیا رواست که به من ظلم نمایی، از مخلوق خود نفرت کنی و طرفدار نقشه‌های گناهکاران باشی؟

 Har du då ögon som en varelse av kött,  eller ser du såsom människor se?

آیا تو همه‌چیز را مانند ما می‌بینی؟

 Är din ålder som en människas ålder,  eller äro dina år såsom en mans tider,

آیا زندگی تو مانند زندگی ما کوتاه است

 eftersom du letar efter missgärning hos mig  och söker att hos mig finna synd,

پس چرا تمام گناهان مرا می‌شماری و تمام خطاهایم را رقم می‌زنی؟

 du som dock vet att jag icke är skyldig,  och att ingen finnes, som kan rädda ur din hand?

خودت می‌دانی که من خطایی نکرده‌ام و کسی نمی‌تواند مرا از دست تو نجات بدهد.

 Dina händer hava danat och gjort mig,  helt och i allo; och nu fördärvar du mig!

تو مرا با دست خود آفریدی و شکل دادی و اکنون می‌خواهی با همان دست مرا هلاک سازی.

 Tänk på huru du formade mig såsom lera;  och nu låter du mig åter varda till stoft!

به‌خاطر داشته باش که تو مرا از گل ساختی و دوباره به خاک برمی‌گردانی.

 Ja, du utgöt mig såsom mjölk,  och såsom ostämne lät du mig stelna.

تو به پدرم نیرو بخشیدی تا در رحم مادر تولیدم کند و در آنجا مرا نشو و نما دادی.

 Med hud och kött beklädde du mig,  av ben och senor vävde du mig samman.

با پوست و گوشت پوشاندی و استخوانها و رگ و پی مرا به هم بافتی.

 Liv och nåd beskärde du mig,  och genom din vård bevarades min ande.

به من زندگی دادی و از محبّت بی‌پایانت برخوردارم کردی و از روی احسان زندگی مرا حفظ نمودی.

 Men därvid gömde du i ditt hjärta den tanken,  jag vet att du hade detta i sinnet:

امّا اکنون می‌دانم که در تمام اوقات تو مخفیانه نقشه‌ می‌کشیدی تا به من صدمه بزنی.

 om jag syndade, skulle du vakta på mig  och icke lämna min missgärning ostraffad.

تو مراقب من بودی تا گناهی بکنم و تو از بخشیدنم خودداری نمایی.

 Ve mig, om jag befunnes vara skyldig!  Men vore jag än oskyldig, så finge jag ej lyfta mitt huvud,  jag skulle mättas av skam och skåda min ofärd.

هرگاه گناهی از من سر بزند بلافاصله مرا جزا می‌دهی، امّا اگر کار درستی بکنم خیری نمی‌بینم. شخص بدبخت و بیچاره‌ای هستم.

 Höjde jag det likväl, då skulle du såsom ett lejon jaga mig  och alltjämt bevisa din undermakt på mig.

اگر سرم را بلند کنم، مانند شیری به من حمله می‌کنی و با آزار دادن من قدرت خود را نشان می‌دهی.

 Nya vittnen mot mig skulle du då föra fram  och alltmer låta mig känna din förtörnelse;  med skaror efter skaror skulle du ansätta mig.

تو همیشه علیه من شاهد می‌آوری و خشم تو بر من هر لحظه زیادتر می‌شود و ضربات پی‌درپی بر من وارد می‌‌کنی.

 Varför lät du mig då komma ut ur modersskötet?  Jag borde hava förgåtts, innan något öga såg mig,

چرا مرا از رحم مادر به دنیا آوردی؟ ای کاش می‌مُردم و چشم کسی مرا نمی‌دید.

 hava blivit såsom hade jag aldrig varit till;  från moderlivet skulle jag hava förts till graven.

مثل اینکه هرگز به دنیا نیامده بودم، از رحم مادر مستقیم به گور می‌رفتم.

 Kort är ju min tid; må han då låta mig vara,  lämna mig i fred, så att jag får en flyktig glädje,

از زندگی من چیزی باقی نمانده است، پس مرا به حال خودم بگذار تا دمی آسوده باشم.

 innan jag går hädan, för att aldrig komma åter,  bort till mörkrets och dödsskuggans land,

بزودی از دنیا می‌روم و راه بازگشت برایم نیست.

 till det land vars dunkel är såsom djupa vatten,  dit där dödsskugga och förvirring råder,  ja, där dagsljuset självt är såsom djupa vatten.

به جایی می‌روم که تاریکی و ظلمت و هرج و مرج حکم فرماست و خود روشنی هم تاریکی است.