Job 24

 Varför har den Allsmäktige inga räfstetider i förvar?  varför få hans vänner ej skåda hans hämndedagar?

Hvorfor har ej den Almægtige opsparet Tider, hvi får de, som kender ham, ikke hans Dage at se?

 Se, råmärken flyttar man undan,  rövade hjordar driver man i bet;

De onde flytter Markskel, ranede Hjorde har de på Græs.

 de faderlösas åsna för man bort  och tager änkans ko i pant.

faderløses Æsel fører de bort, tager Enkens Okse som Borgen:

 Man tränger de fattiga undan från vägen,  de betryckta i landet måste gömma sig med varandra.

de trænger de fattige af Vejen. Landets arme må alle skjule sig.

 Ja, såsom vildåsnor måste de leva i öknen;  dit gå de och möda sig och söka något till täring;  hedmarken är det bröd de hava åt sina barn.

Som vilde Æsler i Ørkenen går de ud til deres Gerning søgende efter Næring; Steppen er Brød for Børnene.

 På fältet få de till skörd vad boskap plägar äta,  de hämta upp det sista i den ogudaktiges vingård.

De høster på Marken om Natten, i Rigmandens Vingård sanker de efter.

 Nakna ligga de om natten, berövade sina kläder;  de hava intet att skyla sig med i kölden.

Om Natten ligger de nøgne, uden Klæder, uden Tæppe i Hulden.

 Av störtskurar från bergen genomdränkas de;  de famna klippan, ty de äga ej annan tillflykt.

De vædes af Bjergenes Regnskyl, klamrer sig af Mangel på Ly til Klippen.

 Den faderlöse slites från sin moders bröst,  och den betryckte drabbas av utpantning.

- Man river den faderløse fra Brystet, tager den armes Barn som Borgen.

 Nakna måste de gå omkring, berövade sina kläder,  hungrande nödgas de bära på kärvar.

Nøgne vandrer de, uden Klæder, sultne bærer de Neg;

 Inom sina förtryckares murar måste de bereda olja,  de få trampa vinpressar och därvid lida törst.

mellem Murene presser de Olie. de træder Persen og tørster.

 Utstötta ur människors samfund jämra de sig,  ja, från dödsslagnas själar uppstiger ett rop.  Men Gud aktar ej på vad förvänt som sker.

De drives fra By og Hus, og Børnenes Hunger skriger. Men Gud, han ænser ej vrangt.

 Andra hava blivit fiender till ljuset;  de känna icke dess vägar  och hålla sig ej på dess stigar.

Andre hører til Lysets Fjender, de kender ikke hans Veje og holder sig ej på hans Stier:

 Vid dagningen står mördaren upp  för att dräpa den betryckte och fattige;  och om natten gör han sig till tjuvars like.

Før det lysner, står Morderen op, han myrder arm og fattig; om Natten sniger Tyven sig om;

 Äktenskapsbrytarens öga spejar efter skymningen,  han tänker: »Intet öga får känna igen mig»,  och sätter så ett täckelse framför sitt ansikte.

Horkarlens Øje lurer på Skumring, han tænker: "Intet Øje kan se mig!" og skjuler sit Ansigt under en Maske.

 När det är mörkt, bryta sådana sig in i husen,  men under dagen stänga de sig inne;  ljuset vilja de icke veta av.

I Mørke bryder de ind i Huse, de lukker sig inde om Dagen, thi ingen af dem vil vide af Lys.

 Ty det svarta mörkret räknas av dem alla såsom morgon,  med mörkrets förskräckelser äro de ju förtrogna.

For dem er Mørket Morgen, thide er kendt med Mørkets Rædsler.

 »Men hastigt», menen I, »ryckes en sådan bort av strömmen,  förbannad bliver hans del i landet;  till vingårdarna får han ej mer styra sina steg.

Over Vandfladen jages han hen, hans Arvelod i Landet forbandes, han færdes ikke på Vejen til Vingården.

 Såsom snövatten förtäres av torka och hetta,  så förtär dödsriket den som har syndat.

Som Tørke og Hede tager Snevand, så Dødsriget dem, der har syndet.

 Hans moders liv förgäter honom,  maskar frossa på honom,  ingen finnes, som bevarar hans minne;  såsom ett träd brytes orättfärdigheten av.

Han er glemt på sin Hjemstavns Torv, hans Storhed kommes ej mer i Hu, Uretten knækkes som Træet.

 Så går det, när någon plundrar den ofruktsamma, som intet föder,  och när någon icke gör gott mot änkan.»

Han var ond mod den golde, der ikke fødte, mod Enken gjorde han ikke vel;

 Ja, men han uppehåller ock våldsmännen genom sin kraft,  de få stå upp, när de redan hade förlorat hoppet om livet;

dem, det gik skævt, rev han bort i sin Vælde. Han står op og er ikke tryg på sit Liv,

 han giver dem trygghet, så att de få vila,  och hans ögon vaka över deras vägar.

han styrtes uden Håb og Støtte, og på hans Veje er idel Nød.

 När de hava stigit till sin höjd, beskäres dem en snar hädanfärd,  de sjunka då ned och dö som alla andra;  likasom axens toppar vissna de bort.

Hans Storhed er stakket, så er han ej mer, han bøjes og skrumper ind som Melde og skæres af som Aksenes Top.

 Är det ej så, vem vill då vederlägga mig,  vem kan göra mina ord om intet?

Og hvis ikke - hvo gør mig til Løgner, hvo gør mine Ord til intet?