Job 32

De tre männen upphörde nu att svara Job, eftersom han höll sig själv för rättfärdig.

A když přestali ti tři muži odpovídati Jobovi, proto že se spravedlivý sobě zdál,

Då blev Elihu, Barakels son, från Bus, av Rams släkt, upptänd av vrede. Mot Job upptändes han av vrede, därför att denne menade sig hava rätt mot Gud;

Tedy rozpáliv se hněvem Elihu, syn Barachele Buzitského z rodu Syrského, na Joba, rozhněval se, proto že spravedlivější pravil býti duši svou nad Boha.

och mot hans tre vänner upptändes hans vrede, därför att de icke funno något svar varmed de kunde vederlägga Job.

Ano i na ty tři z přátel jeho roznítil se hněv jeho, proto že nenalézajíce odpovědi, však potupovali Joba.

Hittills hade Elihu dröjt att tala till Job, därför att de andra voro äldre till åren än han.

Nebo Elihu očekával na Joba a na ně s řečí, proto že starší byli věkem než on.

Men då nu Elihu såg att de tre männen icke mer hade något att svara, upptändes hans vrede.

Ale vida Elihu, že nebylo žádné odpovědi v ústech těch tří mužů, zažhl se v hněvě svém.

Så tog då Elihu, Barakels son, från Bus, till orda och sade;  Ung till åren är jag,  I däremot ären gamla.  Därför höll jag mig tillbaka och var försagd  och lade ej fram för eder min mening.

I mluvil Elihu syn Barachele Buzitského, řka: Já jsem nejmladší, vy pak jste starci, pročež ostýchaje se, nesměl jsem vám oznámiti zdání svého.

 Jag tänkte: »Må åldern tala,  och må årens mängd förkunna visdom.»

Myslil jsem: Staří mluviti budou, a mnoho let mající v známost uvedou moudrost.

 Dock, på anden i människorna kommer det an,  den Allsmäktiges livsfläkt giver dem förstånd.

Ale vidím, že Duch Boží v člověku a nadšení Všemohoucího činí lidi rozumné.

 Icke de åldriga äro alltid visast,  icke de äldsta förstå bäst vad rätt är.

Slavní ne vždycky jsou moudří, aniž starci vždycky rozumějí soudu.

 Därför säger jag nu: Hör mig;  jag vill lägga fram min mening, också jag.

A protož pravím: Poslouchejte mne, oznámím i já také zdání své.

 Se, jag väntade på vad I skullen tala,  jag lyssnade efter förstånd ifrån eder,  efter skäl som I skullen draga fram.

Aj, očekával jsem na slova vaše, poslouchal jsem důvodů vašich dotud, dokudž jste vyhledávali řeči,

 Ja, noga aktade jag på eder.  Men se, ingen fanns, som vederlade Job,  ingen bland eder, som kunde svara på hans ord.

A bedlivě vás soudě, spatřil jsem, že žádného není, kdo by Joba přemohl, není z vás žádného, ješto by odpovídal řečem jeho.

 Nu mån I icke säga: »Vi möttes av vishet;  Gud, men ingen människa, kan nedslå denne.»

Ale díte snad: Nalezli jsme moudrost, Bůh silný stihá jej, ne člověk.

 Skäl mot min mening har han icke lagt fram,  ej heller skall jag bemöta honom med edra bevis.

Odpovím: Ač Job neobracel proti mně řeči, a však slovy vašimi nebudu jemu odpovídati.

 Se, nu stå de bestörta och svara ej mer,  målet i munnen hava de mist.

Bojí se, neodpovídají více, zavrhli od sebe slova.

 Och jag skulle vänta, då de nu intet kunna säga,  då de stå där och ej mer hava något svar!

Čekal jsem zajisté, však poněvadž nemluví, ale mlčí, a neodpovídají více,

 Nej, också jag vill svara i min ordning,  jag vill lägga fram min mening, också jag.

Odpovím i já také za sebe, oznámím zdání své i já.

 Ty, fullt upp har jag av skäl,  anden i mitt inre vill spränga mig sönder.

Nebo pln jsem řečí, těsno ve mně duchu života mého.

 Ja, mitt inre är såsom instängt vin,  likt en lägel med nytt vin är det nära att brista.

Aj, břicho mé jest jako mest nemající průduchu, jako sudové noví rozpuklo by se.

 Så vill jag då tala och skaffa mig luft,  jag vill upplåta mina läppar och svara.

Mluviti budu, a vydchnu sobě, otevru rty své, a odpovídati budu.

 Jag får ej hava anseende till personen,  och jag skall ej till någon tala inställsamma ord.

Nebuduť pak šetřiti osoby žádného, a k člověku bez proměňování jména mluviti budu.

 Nej, jag förstår ej att tala inställsamma ord;  huru lätt kunde ej eljest min skapare rycka mig bort!

Nebo neumím jmen proměňovati, nebo tudíž by mne zachvátil stvořitel můj.