Psalms 49

(Til sangmesteren. Af Koras sønner. En salme.) Hør det, alle Folkeslag, lyt til, al Verdens Folk,

För sångmästaren; av Koras söner; en psalm.

både høj og lav, både rig og fattig!

 Hören detta, alla folk,  lyssnen härtill, I alla som leven i världen,

Min Mund skal tale Visdom, mit Hjerte udgransker Indsigt;

 både låga och höga,  rika såväl som fattiga.

jeg bøjer mit Øre til Tankesprog, råder min Gåde til Strengeleg.

 Hin mun skall tala visdom,  och mitt hjärtas tanke skall vara förstånd.

Hvorfor skulle jeg frygte i de onde dage, når mine lumske Fjender omringer mig med Brøde,

 Jag vill böja mitt öra till lärorikt tal,  jag vill yppa vid harpan min förborgade kunskap.

de, som stoler på deres gods og bryster sig af deres store rigdom?

 Varför skulle jag frukta i olyckans dagar,  när mina förföljares ondska omgiver mig?

Visselig, ingen kan købe sin sjæl fri og give Gud en løsesum

 De förlita sig på sina ägodelar  och berömma sig av sin stora rikedom.

- Prisen for hans sjæl blev for høj, for evigt måtte han opgive det - så han kunde blive i Live

 Men sin broder kan ingen förlossa  eller giva Gud lösepenning för honom.

og aldrig få Graven at se;

 För dyr är lösen för hans själ  och kan icke betalas till evig tid,

nej, han skal se den; Vismænd dør, både Dåre og Tåbe går bort. Deres Gods må de afstå til andre,

 så att han skulle få leva för alltid  och undgå att se graven.

deres Grav er deres Hjem for evigt, deres Bolig Slægt efter Slægt, om Godser end fik deres Navn.

 Nej, man skall se att visa män dö,  att dårar och oförnuftiga förgås likasom de;  de måste lämna sina ägodelar åt andra.

Trods Herlighed bliver Mennesket ikke, han er som Dyrene, der forgår.

 De tänka att deras hus skola bestå evinnerligen,  deras boningar från släkte till släkte;  de uppkalla jordagods efter sina namn.

Så går det dem, der tror sig trygge, så ender det for dem, deres Tale behager. - Sela.

 Men en människa har, mitt i sin härlighet, intet bestånd,  hon är lik fänaden, som förgöres.

I Dødsriget drives de ned som Får, deres Hyrde skal Døden være; de oprigtige træder på dem ved Gry, deres Skikkelse går Opløsning i Møde, Dødsriget er deres Bolig.

 Den vägen gå de, dårar som de äro,  och de följas av andra som finna behag i deras tal.  Sela.

Men Gud udløser min Sjæl af Dødsrigets Hånd, thi han tager mig til sig. - Sela.

 Såsom en fårhjord drivas de ned till dödsriket,      där döden bliver deras herde.  Så få de redliga makt över dem,      när morgonen gryr,  medan deras skepnader förtäras av dödsriket      och ej få annan boning.

Frygt ej, når en Mand bliver rig, når hans Huses Herlighed øges;

 Men min själ skall Gud förlossa      ifrån dödsrikets våld,  ty han skall upptaga mig.  Sela.

thi intet tager han med i Døden, hans Herlighed følger ham ikke.

 Frukta icke, när en man bliver rik,  när hans hus växer till i härlighet.

Priser han end i Live sig selv: "De lover dig for din Lykke!"

 Ty av allt detta får han vid sin död intet med sig,  och hans härlighet följer honom icke ditned.

han vandrer til sine Fædres Slægt, der aldrig får Lyset at skue.

 Om han ock prisar sig välsignad under sitt liv,  ja, om man än berömmer dig, när du gör goda dagar,  så skall dock vars och ens själ gå till hans fäders släkte,  till dem som aldrig mer se ljuset.

Den, som lever i Herlighed, men uden Forstand, han er som Dyrene, der forgår.

 En människa som, mitt i sin härlighet, är utan förstånd,  hon är lik fänaden, som förgöres.