Job 24

Hvorfor har ej den Almægtige opsparet Tider, hvi får de, som kender ham, ikke hans Dage at se?

 Varför har den Allsmäktige inga räfstetider i förvar?  varför få hans vänner ej skåda hans hämndedagar?

De onde flytter Markskel, ranede Hjorde har de på Græs.

 Se, råmärken flyttar man undan,  rövade hjordar driver man i bet;

faderløses Æsel fører de bort, tager Enkens Okse som Borgen:

 de faderlösas åsna för man bort  och tager änkans ko i pant.

de trænger de fattige af Vejen. Landets arme må alle skjule sig.

 Man tränger de fattiga undan från vägen,  de betryckta i landet måste gömma sig med varandra.

Som vilde Æsler i Ørkenen går de ud til deres Gerning søgende efter Næring; Steppen er Brød for Børnene.

 Ja, såsom vildåsnor måste de leva i öknen;  dit gå de och möda sig och söka något till täring;  hedmarken är det bröd de hava åt sina barn.

De høster på Marken om Natten, i Rigmandens Vingård sanker de efter.

 På fältet få de till skörd vad boskap plägar äta,  de hämta upp det sista i den ogudaktiges vingård.

Om Natten ligger de nøgne, uden Klæder, uden Tæppe i Hulden.

 Nakna ligga de om natten, berövade sina kläder;  de hava intet att skyla sig med i kölden.

De vædes af Bjergenes Regnskyl, klamrer sig af Mangel på Ly til Klippen.

 Av störtskurar från bergen genomdränkas de;  de famna klippan, ty de äga ej annan tillflykt.

- Man river den faderløse fra Brystet, tager den armes Barn som Borgen.

 Den faderlöse slites från sin moders bröst,  och den betryckte drabbas av utpantning.

Nøgne vandrer de, uden Klæder, sultne bærer de Neg;

 Nakna måste de gå omkring, berövade sina kläder,  hungrande nödgas de bära på kärvar.

mellem Murene presser de Olie. de træder Persen og tørster.

 Inom sina förtryckares murar måste de bereda olja,  de få trampa vinpressar och därvid lida törst.

De drives fra By og Hus, og Børnenes Hunger skriger. Men Gud, han ænser ej vrangt.

 Utstötta ur människors samfund jämra de sig,  ja, från dödsslagnas själar uppstiger ett rop.  Men Gud aktar ej på vad förvänt som sker.

Andre hører til Lysets Fjender, de kender ikke hans Veje og holder sig ej på hans Stier:

 Andra hava blivit fiender till ljuset;  de känna icke dess vägar  och hålla sig ej på dess stigar.

Før det lysner, står Morderen op, han myrder arm og fattig; om Natten sniger Tyven sig om;

 Vid dagningen står mördaren upp  för att dräpa den betryckte och fattige;  och om natten gör han sig till tjuvars like.

Horkarlens Øje lurer på Skumring, han tænker: "Intet Øje kan se mig!" og skjuler sit Ansigt under en Maske.

 Äktenskapsbrytarens öga spejar efter skymningen,  han tänker: »Intet öga får känna igen mig»,  och sätter så ett täckelse framför sitt ansikte.

I Mørke bryder de ind i Huse, de lukker sig inde om Dagen, thi ingen af dem vil vide af Lys.

 När det är mörkt, bryta sådana sig in i husen,  men under dagen stänga de sig inne;  ljuset vilja de icke veta av.

For dem er Mørket Morgen, thide er kendt med Mørkets Rædsler.

 Ty det svarta mörkret räknas av dem alla såsom morgon,  med mörkrets förskräckelser äro de ju förtrogna.

Over Vandfladen jages han hen, hans Arvelod i Landet forbandes, han færdes ikke på Vejen til Vingården.

 »Men hastigt», menen I, »ryckes en sådan bort av strömmen,  förbannad bliver hans del i landet;  till vingårdarna får han ej mer styra sina steg.

Som Tørke og Hede tager Snevand, så Dødsriget dem, der har syndet.

 Såsom snövatten förtäres av torka och hetta,  så förtär dödsriket den som har syndat.

Han er glemt på sin Hjemstavns Torv, hans Storhed kommes ej mer i Hu, Uretten knækkes som Træet.

 Hans moders liv förgäter honom,  maskar frossa på honom,  ingen finnes, som bevarar hans minne;  såsom ett träd brytes orättfärdigheten av.

Han var ond mod den golde, der ikke fødte, mod Enken gjorde han ikke vel;

 Så går det, när någon plundrar den ofruktsamma, som intet föder,  och när någon icke gör gott mot änkan.»

dem, det gik skævt, rev han bort i sin Vælde. Han står op og er ikke tryg på sit Liv,

 Ja, men han uppehåller ock våldsmännen genom sin kraft,  de få stå upp, när de redan hade förlorat hoppet om livet;

han styrtes uden Håb og Støtte, og på hans Veje er idel Nød.

 han giver dem trygghet, så att de få vila,  och hans ögon vaka över deras vägar.

Hans Storhed er stakket, så er han ej mer, han bøjes og skrumper ind som Melde og skæres af som Aksenes Top.

 När de hava stigit till sin höjd, beskäres dem en snar hädanfärd,  de sjunka då ned och dö som alla andra;  likasom axens toppar vissna de bort.

Og hvis ikke - hvo gør mig til Løgner, hvo gør mine Ord til intet?

 Är det ej så, vem vill då vederlägga mig,  vem kan göra mina ord om intet?