Job 32

De tre männen upphörde nu att svara Job, eftersom han höll sig själv för rättfärdig.

Böylece bu üç kişi Eyüp’e yanıt vermekten vazgeçti, çünkü Eyüp kendi doğruluğundan emindi.

Då blev Elihu, Barakels son, från Bus, av Rams släkt, upptänd av vrede. Mot Job upptändes han av vrede, därför att denne menade sig hava rätt mot Gud;

Ram ailesinden Bûzlu Barakel oğlu Elihu Eyüp’e çok öfkelendi. Çünkü Eyüp kendini Tanrı’dan haklı görüyordu.

och mot hans tre vänner upptändes hans vrede, därför att de icke funno något svar varmed de kunde vederlägga Job.

Elihu Eyüp’ün üç arkadaşına da öfkelendi, çünkü Eyüp’ü suçlamalarına karşın sağlam bir yanıt bulamamışlardı.

Hittills hade Elihu dröjt att tala till Job, därför att de andra voro äldre till åren än han.

Elihu Eyüp’le konuşmak için sırasını beklemişti, çünkü ötekiler yaşça kendisinden büyüktü.

Men då nu Elihu såg att de tre männen icke mer hade något att svara, upptändes hans vrede.

Bu üç kişinin başka bir şey söyleyemeyeceğini görünce öfkesi alevlendi.

Så tog då Elihu, Barakels son, från Bus, till orda och sade;  Ung till åren är jag,  I däremot ären gamla.  Därför höll jag mig tillbaka och var försagd  och lade ej fram för eder min mening.

Bûzlu Barakel oğlu Elihu şöyle konuştu: “Ben yaşça küçüğüm, sizse yaşlısınız. Bu yüzden çekindim, bildiğimi söylemekten korktum.

 Jag tänkte: »Må åldern tala,  och må årens mängd förkunna visdom.»

‘Çok gün görenler konuşsun’ dedim, ‘Çok yıl yaşayanlar bilgeliği öğretsin.’

 Dock, på anden i människorna kommer det an,  den Allsmäktiges livsfläkt giver dem förstånd.

Oysa insana ruh, Her Şeye Gücü Yeten’in soluğu akıl verir.

 Icke de åldriga äro alltid visast,  icke de äldsta förstå bäst vad rätt är.

Akıl yaşta değil baştadır. Adaleti anlamak yaşa bakmaz.

 Därför säger jag nu: Hör mig;  jag vill lägga fram min mening, också jag.

“Bu yüzden, ‘Beni dinleyin’ diyorum, Ben de bildiğimi söyleyeyim.

 Se, jag väntade på vad I skullen tala,  jag lyssnade efter förstånd ifrån eder,  efter skäl som I skullen draga fram.

Siz konuşurken ben bekledim, Siz ne diyeceğinizi araştırırken Düşüncelerinizi dinledim.

 Ja, noga aktade jag på eder.  Men se, ingen fanns, som vederlade Job,  ingen bland eder, som kunde svara på hans ord.

Bütün dikkatimi size çevirdim. Ama hiçbiriniz Eyüp’ün haksızlığını kanıtlayamadı, Onun söylediklerine karşılık veremedi.

 Nu mån I icke säga: »Vi möttes av vishet;  Gud, men ingen människa, kan nedslå denne.»

‘Biz bilgeliğe eriştik, Bırakın Tanrı onu haksız çıkarsın, insan değil’ demeyin.

 Skäl mot min mening har han icke lagt fram,  ej heller skall jag bemöta honom med edra bevis.

Ama Eyüp’ün sözlerinin hedefi ben değildim, Bu yüzden onu sizin sözlerinizle yanıtlamayacağım.

 Se, nu stå de bestörta och svara ej mer,  målet i munnen hava de mist.

“Onlar yıldı, yanıt veremiyorlar artık, Söyleyecek şeyleri kalmadı.

 Och jag skulle vänta, då de nu intet kunna säga,  då de stå där och ej mer hava något svar!

Onlar konuşmuyor diye ben beklemeli miyim, Duruyor, yanıt vermiyorlar diye?

 Nej, också jag vill svara i min ordning,  jag vill lägga fram min mening, också jag.

Benim de söyleyecek sözüm var, Ben de bildiğimi söyleyeceğim.

 Ty, fullt upp har jag av skäl,  anden i mitt inre vill spränga mig sönder.

Çünkü içim dolu, İçimdeki ruh beni zorluyor.

 Ja, mitt inre är såsom instängt vin,  likt en lägel med nytt vin är det nära att brista.

İçim açılmamış şarap gibi, Yeni şarap tulumları gibi patlamak üzere.

 Så vill jag då tala och skaffa mig luft,  jag vill upplåta mina läppar och svara.

Konuşup rahatlamalıyım, Ağzımı açıp yanıtlamalıyım.

 Jag får ej hava anseende till personen,  och jag skall ej till någon tala inställsamma ord.

Kimseye ayrıcalık göstermeyecek, Kimseye yaltaklanmayacağım.

 Nej, jag förstår ej att tala inställsamma ord;  huru lätt kunde ej eljest min skapare rycka mig bort!

Çünkü yaltaklanmayı bilsem, Yaratıcım beni hemen yok ederdi.