Job 32

De tre männen upphörde nu att svara Job, eftersom han höll sig själv för rättfärdig.
De tre menn svarte ikke Job mere, fordi han var rettferdig i sine egne øine.
Då blev Elihu, Barakels son, från Bus, av Rams släkt, upptänd av vrede. Mot Job upptändes han av vrede, därför att denne menade sig hava rätt mot Gud;
Da optendtes Elihus vrede - han stammet fra Bus og var sønn av Barak'el, av Rams ætt. Mot Job optendtes hans vrede, fordi han holdt sig selv for å være rettferdig for Gud,
och mot hans tre vänner upptändes hans vrede, därför att de icke funno något svar varmed de kunde vederlägga Job.
og mot hans tre venner optendtes hans vrede, fordi de ikke fant noget svar og allikevel dømte Job skyldig.
Hittills hade Elihu dröjt att tala till Job, därför att de andra voro äldre till åren än han.
Elihu hadde ventet med å tale til Job, fordi de andre var eldre av år enn han.
Men då nu Elihu såg att de tre männen icke mer hade något att svara, upptändes hans vrede.
Da nu Elihu så at det ikke var noget svar i de tre menns munn, da optendtes hans vrede.
Så tog då Elihu, Barakels son, från Bus, till orda och sade;  Ung till åren är jag,  I däremot ären gamla.  Därför höll jag mig tillbaka och var försagd  och lade ej fram för eder min mening.
Så tok da Elihu, sønn av Barak'el, busitten, til orde og sa: Jeg er ung av år, og I er gråhårede; derfor holdt jeg mig tilbake og torde ikke uttale for eder hvad jeg vet.
 Jag tänkte: »Må åldern tala,  och må årens mängd förkunna visdom.»
Jeg tenkte: La alderen tale og de mange år forkynne visdom!
 Dock, på anden i människorna kommer det an,  den Allsmäktiges livsfläkt giver dem förstånd.
Dog, det er menneskets ånd og den Allmektiges åndepust som gjør forstandig.
 Icke de åldriga äro alltid visast,  icke de äldsta förstå bäst vad rätt är.
De gamle er ikke alltid vise, ikke alltid forstår oldinger hvad rett er.
 Därför säger jag nu: Hör mig;  jag vill lägga fram min mening, också jag.
Derfor sier jeg: Hør nu på mig! Også jeg vil uttale hvad jeg vet.
 Se, jag väntade på vad I skullen tala,  jag lyssnade efter förstånd ifrån eder,  efter skäl som I skullen draga fram.
Jeg ventet på eders ord, jeg lyttet efter forstandig tale fra eder, mens I grundet på hvad I skulde si.
 Ja, noga aktade jag på eder.  Men se, ingen fanns, som vederlade Job,  ingen bland eder, som kunde svara på hans ord.
Jeg gav akt på eder; men det var ingen av eder som gjendrev Job, ingen som svarte på hans ord.
 Nu mån I icke säga: »Vi möttes av vishet;  Gud, men ingen människa, kan nedslå denne.»
Si ikke: Vi har funnet visdom hos ham; bare Gud kan få bukt med ham, ikke noget menneske!
 Skäl mot min mening har han icke lagt fram,  ej heller skall jag bemöta honom med edra bevis.
Han har jo ikke rettet sin tale mot mig, og med eders ord vil jeg ikke svare ham.
 Se, nu stå de bestörta och svara ej mer,  målet i munnen hava de mist.
De er forferdet og svarer ikke mere; ordene er blitt borte for dem.
 Och jag skulle vänta, då de nu intet kunna säga,  då de stå där och ej mer hava något svar!
Skal jeg vente, fordi de ikke taler, fordi de står der og ikke svarer mere?
 Nej, också jag vill svara i min ordning,  jag vill lägga fram min mening, också jag.
Også jeg vil nu svare for min del; også jeg vil uttale hvad jeg vet.
 Ty, fullt upp har jag av skäl,  anden i mitt inre vill spränga mig sönder.
For jeg er full av ord; ånden i mitt indre driver mig.
 Ja, mitt inre är såsom instängt vin,  likt en lägel med nytt vin är det nära att brista.
Mitt indre er som innestengt vin; som nyfylte skinnsekker vil det revne.
 Så vill jag då tala och skaffa mig luft,  jag vill upplåta mina läppar och svara.
Jeg vil tale, så jeg kan få luft; jeg vil åpne mine leber og svare.
 Jag får ej hava anseende till personen,  och jag skall ej till någon tala inställsamma ord.
Jeg vil ikke ta parti for nogen, og jeg vil ikke smigre for noget menneske;
 Nej, jag förstår ej att tala inställsamma ord;  huru lätt kunde ej eljest min skapare rycka mig bort!
for jeg forstår ikke å smigre; ellers kunde min skaper lett rykke mig bort.