Job 26

Ano ra ko Hopa; i mea ia.

Därefter tog Job till orda och sade:

He hapai pehea tau i te kahakore? He whakaora pehea tau i te ringa ngoikore?

 Vilken hjälp har du ej skänkt den vanmäktige,  huru har du ej stärkt den maktlöses arm!

Ka tae tau whakatakoto whakaaro ma te whakaarokore! Te nui o tau whakaatu tikanga!

 Vilka råd har du ej givit den ovise,  och vilket överflöd av klokhet har du ej lagt i dagen!

I puaki ki a wai au kupu? No wai te wairua i puta mai ra i a koe?

 Vem gav dig kraft att tala sådana ord,  och vems ande var det som kom till orda ur dig?

E wiri ana nga tupapaku i raro i te wai, me nga mea ano e noho ana i reira.

 Dödsrikets skuggor gripas av ångest,  djupets vatten och de som bo däri.

E takoto kau ana te reinga i tona aroaro, kahore hoki he hipoki mo te whakangaro.

 Dödsriket ligger blottat för honom,  och avgrunden har intet täckelse.

E horahia atu ana e ia te raki ki runga ki te wahi takoto kau, whakairihia ana e ia te whenua ki runga ki te kahore noa iho.

 Han spänner ut nordanrymden över det tomma  och hänger upp jorden på intet.

E takaia ana e ia nga wai ki roto ki ana kapua matotoru; a kahore te kapua e pakaru i raro i a ratou.

 Han samlar vatten i sina moln såsom i ett knyte,  och skyarna brista icke under bördan.

E kaiponuhia ana e ia a mua o tona torona, horahia ana e ia tana kapua ki runga.

 Han gömmer sin tron för vår åsyn,  han omhöljer den med sina skyar.

He mea karapoti nana nga wai, rohe rawa, a tae noa ki te mutunga mai o te marama me te pouri.

 En rundel har han välvt såsom gräns för vattnen,  där varest ljus ändas i mörker.

Wiri ana nga pou o te rangi, miharo ana ki tana whakatupehupehu.

 Himmelens pelare skälva,  de gripas av förfäran vid hans näpst.

Ko tona kaha hei whakakorikori i te moana, maru ana te whakakake i tona matauranga.

 Med sin kraft förskräckte han havet,  och genom sitt förstånd sönderkrossade han Rahab.

Na tona wairua i whakapaipai nga rangi; na tona ringa i wero te nakahi tere.

 Blott han andades, blev himmelen klar;  hans hand genomborrade den snabba ormen.

Na, he pito enei no ona ara; ano te iti o te wahi ona e rangona ana! Ko te whatitiri ia o tona kaha, ko wai ka matau?

 Se, detta är allenast utkanterna av hans verk;  en sakta viskning är allt vad vi förnimma därom.  Hans allmakts dunder, vem skulle kunna fatta det?