Job 10

Min Sjæl er led ved mit Liv, frit Løb vil jeg give min Klage over ham, i min bitre Sjælenød vil jeg tale,

 Min själ är led vid livet.  Jag vill giva fritt lopp åt min klagan,  jag vill tala i min själs bedrövelse.

sige til Gud: Fordøm mig dog ikke, lad mig vide, hvorfor du tvister med mig!

 Jag vill säga till Gud: Döm mig icke skyldig;  låt mig veta varför du söker sak mot mig.

Gavner det dig at øve Vold, at forkaste det Værk, dine Hænder danned, men smile til gudløses Råd?

 Anstår det dig att öva våld, att förkasta dina händers verk,  medan du låter ditt ljus lysa över de ogudaktigas rådslag?

Har du da kødets Øjne, ser du, som Mennesker ser,

 Har du då ögon som en varelse av kött,  eller ser du såsom människor se?

er dine Dage som Menneskets Dage, er dine År som Mandens Dage,

 Är din ålder som en människas ålder,  eller äro dina år såsom en mans tider,

siden du søger efter min Brøde, leder efter min Synd,

 eftersom du letar efter missgärning hos mig  och söker att hos mig finna synd,

endskønt du ved, jeg ikke er skyldig; men af din Hånd er der ingen Redning!

 du som dock vet att jag icke är skyldig,  och att ingen finnes, som kan rädda ur din hand?

Dine Hænder gjorde og danned mig først, så skifter du Sind og gør mig til intet!

 Dina händer hava danat och gjort mig,  helt och i allo; och nu fördärvar du mig!

Kom i Hu, at du dannede mig som Ler, og til Støv vil du atter gøre mig!

 Tänk på huru du formade mig såsom lera;  och nu låter du mig åter varda till stoft!

Mon du ikke hældte mig ud som Mælk og lod mig skørne som Ost,

 Ja, du utgöt mig såsom mjölk,  och såsom ostämne lät du mig stelna.

iklædte mig Hud og kød og fletted mig sammen med Ben og Sener?

 Med hud och kött beklädde du mig,  av ben och senor vävde du mig samman.

Du gav mig Liv og Livskraft, din Omhu vogted min Ånd

 Liv och nåd beskärde du mig,  och genom din vård bevarades min ande.

og så gemte du dog i dit Hjerte på dette, jeg skønner, dit Øjemed var:

 Men därvid gömde du i ditt hjärta den tanken,  jag vet att du hade detta i sinnet:

Synded jeg, vogted du på mig og tilgav ikke min Brøde.

 om jag syndade, skulle du vakta på mig  och icke lämna min missgärning ostraffad.

Fald jeg forbrød mig, da ve mig! Var jeg retfærdig, jeg skulde dog ikke løfte mit Hoved, men mættes med Skændsel, kvæges med Nød.

 Ve mig, om jag befunnes vara skyldig!  Men vore jag än oskyldig, så finge jag ej lyfta mitt huvud,  jag skulle mättas av skam och skåda min ofärd.

Knejsed jeg, jog du mig som en Løve, handlede atter ufatteligt med mig;

 Höjde jag det likväl, då skulle du såsom ett lejon jaga mig  och alltjämt bevisa din undermakt på mig.

nye Vidner førte du mod mig, øged din Uvilje mod mig, opbød atter en Hær imod mig!

 Nya vittnen mot mig skulle du då föra fram  och alltmer låta mig känna din förtörnelse;  med skaror efter skaror skulle du ansätta mig.

Hvi drog du mig da af Moders Liv? Jeg burde have udåndet, uset af alle;

 Varför lät du mig då komma ut ur modersskötet?  Jag borde hava förgåtts, innan något öga såg mig,

jeg burde have været som aldrig født, været ført til Graven fra Moders Skød.

 hava blivit såsom hade jag aldrig varit till;  från moderlivet skulle jag hava förts till graven.

Er ej mine Livsdage få? Så slip mig, at jeg kan kvæges lidt,

 Kort är ju min tid; må han då låta mig vara,  lämna mig i fred, så att jag får en flyktig glädje,

før jeg for evigt går bort til Mørkets og Mulmets Land,

 innan jag går hädan, för att aldrig komma åter,  bort till mörkrets och dödsskuggans land,

Landet med bælgmørkt Mulm, med Mørke og uden Orden, hvor Lyset selv er som Mørket."

 till det land vars dunkel är såsom djupa vatten,  dit där dödsskugga och förvirring råder,  ja, där dagsljuset självt är såsom djupa vatten.