Job 14

 Människan, av kvinna född,  lever en liten tid och mättas av oro;

Et menneske, født av en kvinne, lever en kort tid og mettes med uro.

 lik ett blomster växer hon upp och vissnar bort,  hon flyr undan såsom skuggan och har intet bestånd.

Som en blomst skyter han op og visner, han farer bort som skyggen og holder ikke stand.

 Och till att vakta på en sådan upplåter du dina ögon,  ja, du drager mig till doms inför dig.

Endog over en sådan holder du dine øine åpne, og mig fører du frem for din domstol!

 Som om en ren skulle kunna framgå av en oren!  Sådant kan ju aldrig ske.

Kunde det bare komme en ren av en uren! Ikke én!

 Äro nu människans dagar oryggligt bestämda,  hennes månaders antal fastställt av dig,  har du utstakat en gräns som hon ej kan överskrida,

Når hans dager er fastsatt, hans måneders tall bestemt hos dig, når du har satt ham en grense som han ikke kan overskride,

 vänd då din blick ifrån henne och unna henne ro,  låt henne njuta en dagakarls glädje av sin dag.

så vend ditt øie bort fra ham, så han kan ha ro så vidt at han kan glede sig som en dagarbeider ved sin dag!

 För ett träd finnes ju kvar något hopp;  hugges det än ned, kan det åter skjuta skott,  och telningar behöva ej fattas därpå.

For treet er det håp; om det hugges, så spirer det igjen, og på nye skudd mangler det ikke;

 Om än dess rot tynar hän i jorden  och dess stubbe dör bort i mullen,

om dets rot eldes i jorden, og dets stubb dør ut i mulden,

 så kan det grönska upp genom vattnets ångor  och skjuta grenar lik ett nyplantat träd.

så setter det allikevel knopper ved eimen av vannet og skyter grener som et nyplantet tre.

 Men om en man dör, så ligger han där slagen;  om en människa har givit upp andan, var finnes hon då mer?

Men når en mann dør, så ligger han der, når et menneske opgir ånden, hvor er han da?

 Såsom när vattnet har förrunnit ur en sjö,  och såsom när en flod har sinat bort och uttorkat,

Som vannet minker bort i en sjø, og som en elv efterhånden blir grunnere og tørker ut,

 så ligger mannen där och står ej mer upp,  han vaknar icke åter, så länge himmelen varar;  aldrig väckes han upp ur sin sömn.

så legger et menneske sig ned og reiser sig ikke igjen; så lenge himmelen er til, våkner de ikke - de vekkes ikke op av sin søvn.

 Ack, att du ville gömma mig i dödsriket,  fördölja mig, till dess din vrede hade upphört,  staka ut för mig en tidsgräns och sedan tänka på mig --

Å om du vilde gjemme mig i dødsriket og skjule mig der til din vrede var over - om du vilde sette mig et tidsmål og så komme mig i hu!

 fastän ju ingen kan få liv, när han en gång är död!  Då skulle jag hålla min stridstid ut,  ända till dess att min avlösning komme.

Når en mann dør, lever han da op igjen? Alle min krigstjenestes dager skulde jeg da vente, til min avløsning kom;

 Du skulle då ropa på mig,  och jag skulle svara dig;  efter dina händers verk skulle du längta;

du skulde da rope, og jeg skulde svare dig; efter dine henders verk skulde du lenges.

 ja, du skulle då räkna mina steg,  du skulle ej akta på min synd.

Men nu teller du mine skritt og akter stadig på min synd.

 I en förseglad pung låge då min överträdelse,  och du överskylde min missgärning.

Forseglet i en pung ligger min brøde, og du syr til over min misgjerning.

 Men såsom själva berget faller och förvittrar,  och såsom klippan flyttas ifrån sin plats,

Men som et fjell faller og smuldres bort, og en klippe flyttes fra sitt sted,

 såsom stenar nötas sönder genom vattnet,  och såsom mullen sköljes bort av dess flöden,  så gör du ock människans hopp om intet.

som vannet huler ut stener og flommen skyller bort mulden, således gjør du menneskets håp til intet;

 Du slår henne ned för alltid, och hon far hädan;  du förvandlar hennes ansikte och driver henne bort.

du overvelder ham for alltid, og han farer bort; du forvender hans åsyn og lar ham fare.

 Om hennes barn komma till ära, så känner hon det icke;  om de sjunka ned till ringhet, så aktar hon dock ej på dem.

Kommer hans barn til ære, da vet han det ikke, og blir de ringeaktet, da blir han det ikke var.

 Hennes kropp känner blott sin egen plåga,  hennes själ blott den sorg hon själv får förnimma.

Bare over ham selv kjenner hans legeme smerte, og bare over ham selv sørger hans sjel.