Isaiah 33

 Ve dig, du fördärvare,      som själv har gått fri ifrån fördärvet!  Ve dig, du härjare,      som själv har undgått förhärjning!  När du har fyllt ditt mått att fördärva,  drabbas du själv av fördärvet;  när du har fullbordat till härjande  drabbas du själv av förhärjning.
Ve dig, du ødelegger, som selv ikke er blitt ødelagt, og du røver som ingen har røvet noget fra! Når du er ferdig med å ødelegge, skal du bli ødelagt; når du har sluttet med å røve, skal andre røve fra dig.
 HERRE, var oss nådig,      dig förbida vi.  Var dessas arm var morgon;  ja, var vår frälsning i nödens tid.
Herre, vær oss nådig! På dig bier vi; vær vår arm hver morgen, ja vår frelse i nødens tid!
 För ditt väldiga dån      fly folken bort;  när du reser dig upp,      förskingras folkslagen.
For tordenrøsten flyr folkene; når du reiser dig, spredes hedningene.
 Och man får skövla och taga byte efter eder,      såsom gräsmaskar skövla;  såsom gräshoppor störta fram,      så störtar man över det.
Og eders bytte sankes, likesom skaveren sanker; som gresshoppene springer, springer de efter det.
 HERREN är hög,      ty han bor i höjden;  han uppfyller Sion      med rätt och rättfärdighet.
Ophøiet er Herren, for han bor i det høie; han fyller Sion med rett og rettferdighet.
 Ja, trygga tider skola komma för dig!  Vishet och kunskap      bereda Sion frälsning i rikt mått,  och HERRENS fruktan      skall vara deras skatt.
Og det skal komme trygge tider for dig, en fylde av frelse, av visdom og kunnskap; Herrens frykt skal være dets skatt.
 Hör, deras hjältar      klaga därute,  fredsbudbärarna      gråta bitterligen.
Se, deres løvehelter skriker der ute, fredsbudene gråter sårt.
 Vägarna äro öde,      ingen går mer på stigarna.  Han bryter förbund,      han aktar städer ringa,  människor räknar han för intet.
Allfarveiene er øde, det er ingen veifarende mere - han har brutt pakten, foraktet byene, ikke aktet noget menneske.
 Landet ligger sörjande och försmäktar,  Libanon blyges och står förvissnat,  Saron har blivit likt en hedmark,  Basans och Karmels skogar fälla sina löv.
Landet visner og sykner bort; Libanon står skamfull og visner; Saron er som den øde mark, og Basan og Karmel ryster løvet av.
 Men nu vill jag stå upp,      säger HERREN,  nu vill jag resa mig upp,      nu vill jag upphäva mig.
Nu vil jeg stå op, sier Herren, nu vil jeg reise mig, nu vil jeg ikke lenger bli sittende.
 Med halm gån I havande,      och strå föden I;  edert raseri är en eld,      som skall förtära eder själva.
I skal være svangre med strå og føde halm; eders fnysen er en ild som skal fortære eder.
 Folken skola förbrännas      och bliva till aska,  ja, likna avhugget törne,      som brinner upp i eld.
Og folkeslag skal bli brent til kalk, de skal bli lik avskårne tornekvister som opbrennes med ild.
 Så hören nu, I som fjärran ärer,      vad jag har gjort;  förnimmen min makt,      I som nära ären.
Hør I som er langt borte, hvad jeg har gjort, og kjenn min styrke, I som er nær!
 Syndarna i Sion bliva förskräckta,  bävan griper de gudlösa.  »Vem av oss kan härda ut      vid en förtärande eld,  vem av oss kan bo      vid en evig glöd?»
Syndere bever på Sion, skjelving har grepet de gudløse: Hvem kan bo ved en fortærende ild? Hvem kan bo ved evige bål?
 Den som vandrar i rättfärdighet      och talar, vad rätt är,  den som föraktar, vad som vinnes      genom orätt och våld,  och den som avhåller sina händer      från att taga mutor,  den som tillstoppar sina öron      för att icke höra om blodsgärningar  och tillsluter sina ögon      för att icke se, vad ont är,
Den som vandrer i rettferdighet og taler det som rett er, den som forakter det som vinnes ved urett og vold, den som ryster sine hender så han ikke rører ved gaver, som stopper sitt øre til for ikke å høre på blodråd, og som lukker sine øine for ikke å se på det som ondt er,
 han skall bo på höjderna,  klippfästen skola vara hans värn,  sitt bröd skall han få,      och vatten skall han hava beständigt.
han skal bo på høie steder, fjellfestninger er hans borg; sitt brød skal han få, vannet skal ikke slippe op for ham.
 Ja, dina ögon skola skåda      en konung i hans härlighet,  de skola blicka ut      över ett vidsträckt land.
Dine øine skal skue kongen i hans herlighet, de skal se et vidstrakt land.
 Då skall ditt hjärta tänka tillbaka      på förskräckelsens tid:  »Var är nu skatteräknaren,      var är nu skattevägaren,  var är den som räknade tornen?»
Ditt hjerte skal tenke tilbake på redselen: Hvor er han som skrev op? Hvor er han som veide pengene? Hvor er han som teller tårnene?
 Du slipper då att se      det fräcka folket,  folket, vars obegripliga språk      man ej kunde förstå,  vars stammande tungomål      ingen kunde tyda.
Det ville folk skal du ikke se mere, folket med det vanskelige sprog som en ikke skjønner, med den stammende tunge som en ikke forstår.
 Men skåda på Sion,      våra högtiders stad,  låt dina ögon betrakta Jerusalem:      det är en säker boning,  ett tält, som icke flyttas bort,  ett vars pluggar      aldrig ryckas upp  och av vars streck      intet enda brister sönder.
Se på Sion, våre høitidsstevners by! Dine øine skal se Jerusalem som en trygg bolig, som et telt som ikke flyttes, hvis peler aldri rykkes op, og hvis snorer aldri brister.
 Ja, vi hava där      HERREN, den väldige;  han är för oss såsom floder      och breda strömmar;  ingen roddflotta kommer där fram,  och det väldigaste skepp kan ej fara däröver.
Men der skal vi ha Herren, den Veldige, i stedet for brede elver og strømmer; ingen roskute skal gå der, intet mektig krigsskib fare der.
 Ty HERREN är vår domare,      HERREN är vår härskare,  HERREN är vår konung,      han frälsar oss.
For Herren er vår dommer, Herren er vår lovgiver, Herren er vår konge, han skal frelse oss.
 Dina tåg hänga slappa,      de hålla ej masten stadig,      ej seglet spänt.  Men då skall rövat gods      utskiftas i myckenhet,  ja, också de lama      skola då taga byte.
Slappe henger dine taug, de støtter ikke masten, de holder ikke seilet utspent - da deles røvet bytte i mengde, endog de lamme røver og plyndrer.
 Och ingen av invånarna      skall säga: »Jag är svag»,  ty folket, som där bor,      har fått sin missgärning förlåten.
Og ingen innbygger skal si: Jeg er syk. Det folk som bor der, har fått sin misgjerning forlatt.