Job 14

 Människan, av kvinna född,  lever en liten tid och mättas av oro;

Ko te tangata i whanau i te wahine, he torutoru ona ra; ki tonu ano i te raruraru.

 lik ett blomster växer hon upp och vissnar bort,  hon flyr undan såsom skuggan och har intet bestånd.

Ano he puawai ia e puta mai ana, e kotia iho ana: rere ana ia, ano he atarangi, kahore hoki he tumautanga.

 Och till att vakta på en sådan upplåter du dina ögon,  ja, du drager mig till doms inför dig.

E titiro mai ano ranei ou kanohi ki te penei? E mea ranei koe i ahau kia whakawa taua ki a taua?

 Som om en ren skulle kunna framgå av en oren!  Sådant kan ju aldrig ske.

Ko wai hei homai i te mea ma i roto i te mea poke? Hore rawa.

 Äro nu människans dagar oryggligt bestämda,  hennes månaders antal fastställt av dig,  har du utstakat en gräns som hon ej kan överskrida,

Kua rite na hoki nga ra mona: kei a koe te maha o ona marama; takoto rawa i a koe te tikanga mona, a e kore ia e whiti ki tua.

 vänd då din blick ifrån henne och unna henne ro,  låt henne njuta en dagakarls glädje av sin dag.

Tahuri ke atu te titiro i a ia, kia ai ona pariratanga, kia ata tutuki ai tona ra, kia rite ai ki o te kaimahi.

 För ett träd finnes ju kvar något hopp;  hugges det än ned, kan det åter skjuta skott,  och telningar behöva ej fattas därpå.

Ka ai hoki he whakaaronga ki te rakau i tapahia, tera ano e pariri, e kore ano hoki e mutu te wana o tona pihi.

 Om än dess rot tynar hän i jorden  och dess stubbe dör bort i mullen,

Ahakoa kua tawhitotia tona pakiaka a ki te whenua, a kua mate tona tinana i roto i te oneone;

 så kan det grönska upp genom vattnets ångor  och skjuta grenar lik ett nyplantat träd.

Heoi ma te haunga o te wai ka pihi, ka kokiri ona peka ano ko ta te mea tupu.

 Men om en man dör, så ligger han där slagen;  om en människa har givit upp andan, var finnes hon då mer?

Ko te tangata ia, mate iho, marere noa iho; ae, ka hamo te tangata, a kei hea ia?

 Såsom när vattnet har förrunnit ur en sjö,  och såsom när en flod har sinat bort och uttorkat,

Pera i nga wai e he mai nei i te moana, i te awa e mimiti ana, ka maroke;

 så ligger mannen där och står ej mer upp,  han vaknar icke åter, så länge himmelen varar;  aldrig väckes han upp ur sin sömn.

E pera ana ano te tangata, e takoto ana a kahore he whakatikanga ake: kahore he marangatanga ake mo ratou, a kia kore ra ano nga rangi; e kore ano ratou e ara i to ratou moe.

 Ack, att du ville gömma mig i dödsriket,  fördölja mig, till dess din vrede hade upphört,  staka ut för mig en tidsgräns och sedan tänka på mig --

Aue, kia huna noatia oti ahau e koe ki te po, kia waihotia noatia iho ahau e koe kia ngaro ana, kia hoki ra ano tou riri; kia rohea noatia mai e koe tetahi wa moku, a ka mahara mai ai ano ki ahau!

 fastän ju ingen kan få liv, när han en gång är död!  Då skulle jag hålla min stridstid ut,  ända till dess att min avlösning komme.

Ki te mate te tangata, e ora ano ranei ia? Ka tatari ahau i nga ra katoa o toku ngananga, kia tae mai ra ano he whakaputanga moku.

 Du skulle då ropa på mig,  och jag skulle svara dig;  efter dina händers verk skulle du längta;

Mau e karanga, kia whakao atu ai ahau; kahore hoki e kore ka matenui koe ki te mahi a ou ringa.

 ja, du skulle då räkna mina steg,  du skulle ej akta på min synd.

Inaianei hoki e taua ana e koe oku hikoinga; he teka ianei e matatau tonu mai ana koe ki toku hara?

 I en förseglad pung låge då min överträdelse,  och du överskylde min missgärning.

Hiri rawa toku he ki roto ki te putea, tuitui rawa e koe toku kino.

 Men såsom själva berget faller och förvittrar,  och såsom klippan flyttas ifrån sin plats,

He pono ko te maunga e horo ana e memeha noa ake ana, e nekehia ana te toka i tona wahi;

 såsom stenar nötas sönder genom vattnet,  och såsom mullen sköljes bort av dess flöden,  så gör du ock människans hopp om intet.

E ngau ana te wai i nga kohatu; ma tona puhaketanga e horoi atu te puehu o te whenua; a whakangaromia iho e koe te tumanako a te tangata.

 Du slår henne ned för alltid, och hon far hädan;  du förvandlar hennes ansikte och driver henne bort.

Taea ana ia e koe ake tonu atu, a pahure ana ia; puta ke ana i a koe tona mata, a tonoa atu ana ia kia haere.

 Om hennes barn komma till ära, så känner hon det icke;  om de sjunka ned till ringhet, så aktar hon dock ej på dem.

Ko te whakahonoretanga o ana tama, kahore e mohiotia e ia; ka hoki iho ratou hei ware, heoi kahore tetahi aha o ratou e maharatia e ia.

 Hennes kropp känner blott sin egen plåga,  hennes själ blott den sorg hon själv får förnimma.

E mamae ano ia te kikokiko o tona tinana, a ka tangi tona wairua i roto i a ia.