Job 14

 Människan, av kvinna född,  lever en liten tid och mättas av oro;
Der Mensch, vom Weibe geboren, ist kurz an Tagen und mit Unruhe gesättigt.
 lik ett blomster växer hon upp och vissnar bort,  hon flyr undan såsom skuggan och har intet bestånd.
Wie eine Blume kommt er hervor und verwelkt; und er flieht wie der Schatten und hat keinen Bestand.
 Och till att vakta på en sådan upplåter du dina ögon,  ja, du drager mig till doms inför dig.
Dennoch hast du über einen solchen deine Augen geöffnet, und mich führst du ins Gericht mit dir!
 Som om en ren skulle kunna framgå av en oren!  Sådant kan ju aldrig ske.
Wie könnte ein Reiner aus einem Unreinen kommen? Nicht ein einziger!
 Äro nu människans dagar oryggligt bestämda,  hennes månaders antal fastställt av dig,  har du utstakat en gräns som hon ej kan överskrida,
Wenn denn bestimmt sind seine Tage, die Zahl seiner Monde bei dir sind, wenn du ihm Schranken gesetzt hast, die er nicht überschreiten darf,
 vänd då din blick ifrån henne och unna henne ro,  låt henne njuta en dagakarls glädje av sin dag.
so blicke von ihm weg, daß er Ruhe habe, bis er wie ein Tagelöhner seinen Tag vollende.
 För ett träd finnes ju kvar något hopp;  hugges det än ned, kan det åter skjuta skott,  och telningar behöva ej fattas därpå.
Denn für den Baum gibt es Hoffnung: wird er abgehauen, so schlägt er wieder aus, und seine Schößlinge hören nicht auf.
 Om än dess rot tynar hän i jorden  och dess stubbe dör bort i mullen,
Wenn seine Wurzel in der Erde altert, und sein Stumpf im Boden erstirbt:
 så kan det grönska upp genom vattnets ångor  och skjuta grenar lik ett nyplantat träd.
vom Dufte des Wassers sproßt er wieder auf und treibt Zweige wie ein Pflänzling.
 Men om en man dör, så ligger han där slagen;  om en människa har givit upp andan, var finnes hon då mer?
Der Mann aber stirbt und liegt da; und der Mensch verscheidet, und wo ist er?
 Såsom när vattnet har förrunnit ur en sjö,  och såsom när en flod har sinat bort och uttorkat,
Es verrinnen die Wasser aus dem See, und der Fluß trocknet ein und versiegt:
 så ligger mannen där och står ej mer upp,  han vaknar icke åter, så länge himmelen varar;  aldrig väckes han upp ur sin sömn.
so legt der Mensch sich hin und steht nicht wieder auf; bis die Himmel nicht mehr sind, erwachen sie nicht und werden nicht aufgeweckt aus ihrem Schlafe.
 Ack, att du ville gömma mig i dödsriket,  fördölja mig, till dess din vrede hade upphört,  staka ut för mig en tidsgräns och sedan tänka på mig --
O daß du in dem Scheol mich verstecktest, mich verbärgest, bis dein Zorn sich abwendete, mir eine Frist setztest und dann meiner gedächtest!
 fastän ju ingen kan få liv, när han en gång är död!  Då skulle jag hålla min stridstid ut,  ända till dess att min avlösning komme.
(Wenn ein Mann stirbt, wird er wieder leben?) Alle Tage meiner Dienstzeit wollte ich harren, bis meine Ablösung käme!
 Du skulle då ropa på mig,  och jag skulle svara dig;  efter dina händers verk skulle du längta;
Du würdest rufen, und ich würde dir antworten; du würdest dich sehnen nach dem Werke deiner Hände.
 ja, du skulle då räkna mina steg,  du skulle ej akta på min synd.
Denn nun zählst du meine Schritte; wachst du nicht über meine Sünde?
 I en förseglad pung låge då min överträdelse,  och du överskylde min missgärning.
Meine Übertretung ist versiegelt in einem Bündel, und du hast hinzugefügt zu meiner Missetat.
 Men såsom själva berget faller och förvittrar,  och såsom klippan flyttas ifrån sin plats,
Und doch, ein Berg stürzt ein, zerfällt, und ein Fels rückt weg von seiner Stelle;
 såsom stenar nötas sönder genom vattnet,  och såsom mullen sköljes bort av dess flöden,  så gör du ock människans hopp om intet.
Wasser zerreiben die Steine, ihre Fluten schwemmen den Staub der Erde hinweg; aber du machst zunichte die Hoffnung des Menschen.
 Du slår henne ned för alltid, och hon far hädan;  du förvandlar hennes ansikte och driver henne bort.
Du überwältigst ihn für immer, und er geht dahin; sein Angesicht entstellend, sendest du ihn hinweg.
 Om hennes barn komma till ära, så känner hon det icke;  om de sjunka ned till ringhet, så aktar hon dock ej på dem.
Seine Kinder kommen zu Ehren, und er weiß es nicht; und sie werden gering, und er achtet nicht auf sie.
 Hennes kropp känner blott sin egen plåga,  hennes själ blott den sorg hon själv får förnimma.
Nur um ihn selbst hat sein Fleisch Schmerz, und nur um ihn selbst empfindet seine Seele Trauer.