Job 14

Der Mensch, vom Weibe geboren, ist kurz an Tagen und mit Unruhe gesättigt.
 Människan, av kvinna född,  lever en liten tid och mättas av oro;
Wie eine Blume kommt er hervor und verwelkt; und er flieht wie der Schatten und hat keinen Bestand.
 lik ett blomster växer hon upp och vissnar bort,  hon flyr undan såsom skuggan och har intet bestånd.
Dennoch hast du über einen solchen deine Augen geöffnet, und mich führst du ins Gericht mit dir!
 Och till att vakta på en sådan upplåter du dina ögon,  ja, du drager mig till doms inför dig.
Wie könnte ein Reiner aus einem Unreinen kommen? Nicht ein einziger!
 Som om en ren skulle kunna framgå av en oren!  Sådant kan ju aldrig ske.
Wenn denn bestimmt sind seine Tage, die Zahl seiner Monde bei dir sind, wenn du ihm Schranken gesetzt hast, die er nicht überschreiten darf,
 Äro nu människans dagar oryggligt bestämda,  hennes månaders antal fastställt av dig,  har du utstakat en gräns som hon ej kan överskrida,
so blicke von ihm weg, daß er Ruhe habe, bis er wie ein Tagelöhner seinen Tag vollende.
 vänd då din blick ifrån henne och unna henne ro,  låt henne njuta en dagakarls glädje av sin dag.
Denn für den Baum gibt es Hoffnung: wird er abgehauen, so schlägt er wieder aus, und seine Schößlinge hören nicht auf.
 För ett träd finnes ju kvar något hopp;  hugges det än ned, kan det åter skjuta skott,  och telningar behöva ej fattas därpå.
Wenn seine Wurzel in der Erde altert, und sein Stumpf im Boden erstirbt:
 Om än dess rot tynar hän i jorden  och dess stubbe dör bort i mullen,
vom Dufte des Wassers sproßt er wieder auf und treibt Zweige wie ein Pflänzling.
 så kan det grönska upp genom vattnets ångor  och skjuta grenar lik ett nyplantat träd.
Der Mann aber stirbt und liegt da; und der Mensch verscheidet, und wo ist er?
 Men om en man dör, så ligger han där slagen;  om en människa har givit upp andan, var finnes hon då mer?
Es verrinnen die Wasser aus dem See, und der Fluß trocknet ein und versiegt:
 Såsom när vattnet har förrunnit ur en sjö,  och såsom när en flod har sinat bort och uttorkat,
so legt der Mensch sich hin und steht nicht wieder auf; bis die Himmel nicht mehr sind, erwachen sie nicht und werden nicht aufgeweckt aus ihrem Schlafe.
 så ligger mannen där och står ej mer upp,  han vaknar icke åter, så länge himmelen varar;  aldrig väckes han upp ur sin sömn.
O daß du in dem Scheol mich verstecktest, mich verbärgest, bis dein Zorn sich abwendete, mir eine Frist setztest und dann meiner gedächtest!
 Ack, att du ville gömma mig i dödsriket,  fördölja mig, till dess din vrede hade upphört,  staka ut för mig en tidsgräns och sedan tänka på mig --
(Wenn ein Mann stirbt, wird er wieder leben?) Alle Tage meiner Dienstzeit wollte ich harren, bis meine Ablösung käme!
 fastän ju ingen kan få liv, när han en gång är död!  Då skulle jag hålla min stridstid ut,  ända till dess att min avlösning komme.
Du würdest rufen, und ich würde dir antworten; du würdest dich sehnen nach dem Werke deiner Hände.
 Du skulle då ropa på mig,  och jag skulle svara dig;  efter dina händers verk skulle du längta;
Denn nun zählst du meine Schritte; wachst du nicht über meine Sünde?
 ja, du skulle då räkna mina steg,  du skulle ej akta på min synd.
Meine Übertretung ist versiegelt in einem Bündel, und du hast hinzugefügt zu meiner Missetat.
 I en förseglad pung låge då min överträdelse,  och du överskylde min missgärning.
Und doch, ein Berg stürzt ein, zerfällt, und ein Fels rückt weg von seiner Stelle;
 Men såsom själva berget faller och förvittrar,  och såsom klippan flyttas ifrån sin plats,
Wasser zerreiben die Steine, ihre Fluten schwemmen den Staub der Erde hinweg; aber du machst zunichte die Hoffnung des Menschen.
 såsom stenar nötas sönder genom vattnet,  och såsom mullen sköljes bort av dess flöden,  så gör du ock människans hopp om intet.
Du überwältigst ihn für immer, und er geht dahin; sein Angesicht entstellend, sendest du ihn hinweg.
 Du slår henne ned för alltid, och hon far hädan;  du förvandlar hennes ansikte och driver henne bort.
Seine Kinder kommen zu Ehren, und er weiß es nicht; und sie werden gering, und er achtet nicht auf sie.
 Om hennes barn komma till ära, så känner hon det icke;  om de sjunka ned till ringhet, så aktar hon dock ej på dem.
Nur um ihn selbst hat sein Fleisch Schmerz, und nur um ihn selbst empfindet seine Seele Trauer.
 Hennes kropp känner blott sin egen plåga,  hennes själ blott den sorg hon själv får förnimma.