Job 14

 Människan, av kvinna född,  lever en liten tid och mättas av oro;

EL HOMBRE nacido de mujer, Corto de días, y harto de sinsabores:

 lik ett blomster växer hon upp och vissnar bort,  hon flyr undan såsom skuggan och har intet bestånd.

Que sale como una flor y es cortado; Y huye como la sombra, y no permanece.

 Och till att vakta på en sådan upplåter du dina ögon,  ja, du drager mig till doms inför dig.

¿Y sobre éste abres tus ojos, Y me traes á juicio contigo?

 Som om en ren skulle kunna framgå av en oren!  Sådant kan ju aldrig ske.

¿Quién hará limpio de inmundo? Nadie.

 Äro nu människans dagar oryggligt bestämda,  hennes månaders antal fastställt av dig,  har du utstakat en gräns som hon ej kan överskrida,

Ciertamente sus días están determinados, y el número de sus meses está cerca de ti: Tú le pusiste términos, de los cuales no pasará.

 vänd då din blick ifrån henne och unna henne ro,  låt henne njuta en dagakarls glädje av sin dag.

Si tú lo dejares, él dejará de ser: Entre tanto deseará, como el jornalero, su día.

 För ett träd finnes ju kvar något hopp;  hugges det än ned, kan det åter skjuta skott,  och telningar behöva ej fattas därpå.

Porque si el árbol fuere cortado, aún queda de él esperanza; retoñecerá aún, Y sus renuevos no faltarán.

 Om än dess rot tynar hän i jorden  och dess stubbe dör bort i mullen,

Si se envejeciere en la tierra su raíz, Y su tronco fuere muerto en el polvo,

 så kan det grönska upp genom vattnets ångor  och skjuta grenar lik ett nyplantat träd.

Al percibir el agua reverdecerá, Y hará copa como planta.

 Men om en man dör, så ligger han där slagen;  om en människa har givit upp andan, var finnes hon då mer?

Mas el hombre morirá, y será cortado; Y perecerá el hombre, ¿y dónde estará él?

 Såsom när vattnet har förrunnit ur en sjö,  och såsom när en flod har sinat bort och uttorkat,

Las aguas de la mar se fueron, Y agotóse el río, secóse.

 så ligger mannen där och står ej mer upp,  han vaknar icke åter, så länge himmelen varar;  aldrig väckes han upp ur sin sömn.

Así el hombre yace, y no se tornará á levantar: Hasta que no haya cielo no despertarán, Ni se levantarán de su sueño.

 Ack, att du ville gömma mig i dödsriket,  fördölja mig, till dess din vrede hade upphört,  staka ut för mig en tidsgräns och sedan tänka på mig --

¡Oh quién me diera que me escondieses en el sepulcro, Que me encubrieras hasta apaciguarse tu ira, Que me pusieses plazo, y de mí te acordaras!

 fastän ju ingen kan få liv, när han en gång är död!  Då skulle jag hålla min stridstid ut,  ända till dess att min avlösning komme.

Si el hombre muriere, ¿volverá á vivir? Todos los días de mi edad esperaré, Hasta que venga mi mutación.

 Du skulle då ropa på mig,  och jag skulle svara dig;  efter dina händers verk skulle du längta;

Aficionado á la obra de tus manos, Llamarás, y yo te responderé.

 ja, du skulle då räkna mina steg,  du skulle ej akta på min synd.

Pues ahora me cuentas los pasos, Y no das tregua á mi pecado.

 I en förseglad pung låge då min överträdelse,  och du överskylde min missgärning.

Tienes sellada en saco mi prevaricación, Y coacervas mi iniquidad.

 Men såsom själva berget faller och förvittrar,  och såsom klippan flyttas ifrån sin plats,

Y ciertamente el monte que cae se deshace, Y las peñas son traspasadas de su lugar;

 såsom stenar nötas sönder genom vattnet,  och såsom mullen sköljes bort av dess flöden,  så gör du ock människans hopp om intet.

Las piedras son desgastadas con el agua impetuosa, Que se lleva el polvo de la tierra: de tal manera haces tú perecer la esperanza del hombre.

 Du slår henne ned för alltid, och hon far hädan;  du förvandlar hennes ansikte och driver henne bort.

Para siempre serás más fuerte que él, y él se va; Demudarás su rostro, y enviaráslo.

 Om hennes barn komma till ära, så känner hon det icke;  om de sjunka ned till ringhet, så aktar hon dock ej på dem.

Sus hijos serán honrados, y él no lo sabrá; Ó serán humillados, y no entenderá de ellos.

 Hennes kropp känner blott sin egen plåga,  hennes själ blott den sorg hon själv får förnimma.

Mas su carne sobre él se dolerá, Y entristecerse ha en él su alma.