Isaiah 10

 Ve eder som stadgen orättfärdiga stadgar!  I skriven, men våldslagar skriven I

Ve dem, der giver Ulykkeslove og ivrigt fører Uret til Bogs

 för att vränga de ringas sak  och beröva de fattiga i mitt folk deras rätt,  för att göra änkor till edert byte  och plundra de faderlösa.

for at trænge de ringe fra Retten og røve de armes Ret i mit Folk, at Enker kan blive deres Bytte og faderløse kan plyndres.

 Vad viljen I göra på hemsökelsens dag,  när ovädret kommer fjärran ifrån?  Till vem viljen I fly för att få hjälp,  och var viljen I lämna edra skatter i förvar?

Hvad gør I på Straffens Dag, når Undergang kommer fra det fjerne? Til hvem vil I ty om Hjælp, hvor gemmer I da eders Rigdom?

 Om man ej böjer knä såsom fånge,  så måste man falla bland de dräpta.  Vid allt detta vänder hans vrede icke åter,  hans hand är ännu uträckt.

Enten må I knæle blandt Fanger, eller også falde på Valen! Men trods alt har hans Vrede ej lagt sig, hans Hånd er fremdeles rakt ud.

 Ve över Assur, min vredes ris,  som bär min ogunst såsom en stav i sin hand!

Ve Assur, min Harmes Kæp, min Vrede er Stokken i hans Hånd.

 Mot ett gudlöst folk sänder jag honom,  och mot min förgrymmelses folk bjuder jag honom gå,  för att taga rov och göra byte,  och för att nedtrampa det såsom orenlighet på gatorna.

Jeg sender ham mod et vanhelligt Folk, opbyder ham mod min Vredes, Folk til at gøre Bytte og røve og trampe det ned som Skarn på Gaden.

 Men så menar icke han,  och i sitt hjärta tänker han ej så,  utan hans hjärta står efter att förgöra  och efter att utrota folk i mängd.

Men han, han mener det ej så, hans Hjerte tænker ej så. Nej, at ødelægge, det er hans Attrå, at udrydde Folk, ikke få.

 Han säger: »Äro mina hövdingar ej allasammans konungar?

Thi han siger: "Er ej mine Høvedsmænd Konger til Hobe?

 Har det icke gått Kalno såsom Karkemis,  och Hamat såsom Arpad,  och Samaria såsom Damaskus?

Gik det ej Kalno som Karkemisj, mon ikke Hamat som Arpad, Samaria som Damaskus?

 Då min hand har träffat de andra gudarnas riken,  vilkas beläten voro förmer än Jerusalems och Samarias,

Som min Hånd fandt hen til Afgudernes Riger, der dog havde flere Gudebilleder end Jerusalem og Samaria

 skulle jag då ej kunna göra med Jerusalem och dess gudabilder  vad jag har gjort med Samaria och dess gudar?»

mon jeg da ikke skal handle med Jerusalem og dets Gudebilleder, som jeg handlede med Samaria og dets Afguder?"

Men när Herren har fullbordat allt sitt verk på Sions berg och i Jerusalem, då skall jag hemsöka den assyriske konungens hjärtas högmodsfrukt och hans stolta ögons förhävelse.

Men når Herren fuldbyrder alt sit Værk på Zions Bjerg og i Jerusalem, vil jeg hjemsøge Assyrerkongens Hjertes Hovmodsfrugt og hans Øjnes trodsige Pral,

Ty han säger:  »Med min hands kraft har jag utfört detta  och genom min vishet, ty jag har förstånd.  Jag flyttade folkens gränser,  deras förråd utplundrade jag,  och i min väldighet stötte jag härskarna från tronen.

fordi han siger: "Med min, stærke Hånd greb jeg ind, med min Visdom, thi jeg er klog. Jeg flyttede Folkeslags Grænser og rev deres Skatte til mig, stødte Folk fra Tronen i Almagt;

 Och min hand grep efter folkens skatter  såsom efter fågelnästen,  och såsom man samlar övergivna ägg,  så samlade jag jordens alla länder;  ingen fanns, som rörde vingen  eller öppnade näbben till något ljud.»

min Hånd fandt til Folkenes Rigdom som hen til en Fuglerede; som man sanker forladte Æg, har jeg sanket den vide Jord, og ingen rørte en Vinge, åbnede Næbbet og peb."

 Skall då yxan berömma sig mot honom som hugger med den,  eller sågen förhäva sig mot honom som sätter den i rörelse?  Som om käppen satte i rörelse honom som lyfter den,  eller staven lyfte en som dock är förmer än ett stycke trä!

Mon Øksen bryster sig mod den, som hugger, gør Saven sig til mod den, som saver? Som om Kæppen kan svinge den, der løfter den, Stokken løfte, hvad ikke er Træ!

 Så skall då Herren, HERREN Sebaot  sända tärande sjukdom i hans feta kropp,  och under hans härlighet skall brinna en brand  likasom en brinnande eld.

Derfor sender Herren Hærskarers HERRE, Svindsot i hans Fedme, og under hans Herlighed luer en Lue som luende Ild;

 Och Israels ljus skall bliva en eld  och hans Helige en låga,  och den skall bränna upp och förtära dess törnen  och dess tistlar, allt på en dag.

Israels Lys bliver til Ild og dets Hellige til en Flamme, og den brænder og fortærer hans Tidsel og Torn på een Dag;

 Och på hans skogars och parkers härlighet  skall han alldeles göra en ände;  det skall vara, såsom när en sjuk täres bort.

hans Skovs og Frugthaves Herlighed skal den rydde Rub og Stub, og han bliver som en syg, der hentæres.

 De träd som bliva kvar i hans skog      skola vara lätt räknade;  ett barn skall kunna teckna upp dem.

De Træer, som levnes i hans Skov, bliver det let at tælle; et Barn kan skrive dem op.

 På den tiden skall kvarlevan av Israel  och den räddade skaran av Jakobs hus  ej vidare stödja sig vid honom som slog dem;  i trohet skola de stödja sig  vid HERREN, Israels Helige.

På hin Dag skal Israels Rest og det, som undslipper af Jakobs Hus, ikke mere støtte sig til den, der slår det, men til HERREN, Israels Hellige, i Sandhed.

 En kvarleva skall omvända sig,      en kvarleva av Jakob,      till Gud, den väldige.

En Rest skal omvende sig, Jakobs Rest, til den vældige Gud.

 Ty om än ditt folk, Israel,  vore såsom sanden i havet,  så skall dock allenast en kvarleva där omvända sig.  Förödelsen är oryggligt besluten,  den kommer med rättfärdighet såsom en flod.

Thi var end dit Folk som Sandet ved Havet, Israel, kun en Rest deraf skal omvende sig. Ødelæggelse er fastslået, og med Retfærdighed vælter den frem;

 Ty förstöring och oryggligt besluten straffdom  skall Herren, HERREN Sebaot  låta komma över hela jorden.

thi Ødelæggelse og fastslået Råd fuldbyrder Herren, Hærskarers HERRE, over al Jorden.

Därför säger Herren, HERREN Sebaot så: Frukta icke, mitt folk, du som bor i Sion, för Assur, när han slår dig med riset och upplyfter sin stav mot dig, såsom man gjorde i Egypten.

Derfor, så siger Herren, Hærskarers HERRE: Frygt ikke, mit Folk, som bor i Zion, for Assyrien, når det slår dig med Kæppen og løfter sin Stok imod dig som fordum Ægypten!

Ty ännu allenast en liten tid, och ogunsten skall hava en ände, och min vrede skall vända sig till deras fördärv.

Thi end om en føje Stund er Vreden ovre, og min Harme vender sig til deres Fordærv.

Och HERREN Sebaot skall svänga sitt gissel över dem, såsom när han slog Midjan vid Orebsklippan; och sin stav, som han räckte ut över havet, skall han åter upplyfta, såsom han gjorde i Egypten.

Så svinger Hærskarers HERRE Svøben imod det, som da Midjan blev slået ved Orebs Klippe; hans Stok er udrakt imod Havet, og han løfter den som fordum mod Ægypten.

På den tiden skall hans börda tagas bort ifrån din skuldra och hans ok ifrån din hals, ty oket skall brista sönder för fetmas skull.

På hin Dag tager han Byrden af din Skulder og Åget af din Nakke, ja, Åget brister for Fedme.

 Han kommer över Ajat,      han drager fram genom Migron;  i Mikmas lämnar han sin tross.

Han rykker mod Ajjat, drager uden om Migron, i Mikmas lader han Trosset blive;

 De draga fram över passet;      i Geba taga de nattkvarter.  Rama bävar;      Sauls Gibea flyr.

de går over Passet: "I Geba holder vi Natterast!" Rama ryster, Sauls Gibea flyr.

 Ropa högt,      du dotter Gallim.  Giv akt, du Laisa.      Arma Anatot!

Skrig højt, Gallims Datter! Lyt til, Lajsja! Stem i, Anatot!

 Madmena flyktar;      Gebims invånare bärga sitt gods.

Madmena flyr, Gebims Folk bjærger deres Gods.

 Ännu samma dag      står han i Nob;  han lyfter sin hand      mot dottern Sions berg,      mot Jerusalems höjd.

Endnu i Dag står han i Nob; han svinger Hånden mod Zions Datters Bjerg, Jerusalems Høj -

 Men se, då avhugger Herren, HERREN Sebaot  den lummiga kronan, med förskräckande makt;  de resliga stammarna ligga fällda,  de höga träden störta ned.

Se, Herren, Hærskarers HERRE, afhugger hans Grene med Gru; de knejsende Stammer fældes, de stolte Træer må segne.

 Den tjocka skogen nedhugges med järnet;  Libanons skogar falla för den väldige.

Med Jernet gør han lyst i Skovens Tykning, og Libanon falder for den Herlige.