Psalms 132

En sang ved festreisene. Herre, gi David lønn for hans møie,

En vallfartssång.  Tänk, HERRE, David till godo,  på allt vad han fick lida,

han som tilsvor Herren, gav Jakobs Veldige det løfte:

 han som svor HERREN en ed  och gjorde ett löfte åt den Starke i Jakob;

Jeg vil ikke gå inn i mitt huses telt, jeg vil ikke stige op på min sengs leie,

 »Jag skall icke gå in i den hydda där jag bor,  ej heller bestiga mitt viloläger,

jeg vil ikke unne mine øine søvn, mine øielokk slummer,

 jag skall icke unna mina ögon sömn  eller mina ögonlock slummer,

før jeg finner et sted for Herren, en bolig for Jakobs Veldige!

 förrän jag har funnit en plats åt HERREN,  en boning åt den Starke i Jakob.»

Se, vi hørte om den i Efrata, vi fant den i skogsbygden.

 Ja, vi hörde därom i Efrata,  vi förnummo det i skogsbygden.

Vi vil komme til hans bolig, vi vil tilbede for hans føtters skammel.

 Låtom oss gå in i hans boning,  tillbedja vid hans fotapall.

Reis dig, Herre, og kom til ditt hvilested, du og din styrkes ark!

 Stå upp, HERRE, och kom till din vilostad,  du och din makts ark.

La dine prester klæ sig i rettferd og dine fromme rope med fryd!

 Dina präster vare klädda i rättfärdighet,  och dina fromma juble.

For Davids, din tjeners skyld vise du ikke din salvedes åsyn tilbake!

 För din tjänare Davids skull  må du icke visa tillbaka din smorde.

Herren har svoret David en sann ed, som han ikke vil gå fra: Av ditt livs frukt vil jeg sette konger på din trone;

 HERREN har svurit David  en osviklig ed, som han icke skall rygga:  »Av ditt livs frukt skall jag sätta konungar på din tron.

dersom dine barn holder min pakt og mine vidnesbyrd, som jeg vil lære dem, da skal også deres barn for all tid sitte på dine trone.

 Om dina barn hålla mitt förbund  och hålla mitt vittnesbörd, som jag skall lära dem,  så skola ock deras barn till evig tid  få sitta på din tron.

For Herren har utkåret Sion, han har attrådd det til sin bolig:

 Ty HERREN har utvalt Sion,  där vill han hava sin boning.

Dette er mitt hvilested til evig tid; her vil jeg bo, fordi jeg har attrådd det.

 Detta är min vilostad till evig tid;  här skall jag bo, ty till detta ställe har jag lust.

Dets mat vil jeg velsigne, dets fattige vil jeg mette med brød,

 Dess förråd skall jag rikligen välsigna,  åt dess fattiga skall jag giva bröd till fyllest.

og dets prester vil jeg klæ med fryd.

 Dess präster skall jag kläda i frälsning,  och dess fromma skola jubla högt.

Der vil jeg la et horn vokse op for David, gjøre i stand en lampe for min salvede.

 Där skall jag låta ett horn skjuta upp åt David;  där har jag rett till en lampa åt min smorde.

Hans fiender vil jeg klæ i skam, men på ham skal hans krone stråle.

 Hans fiender skall jag kläda i skam,  men på honom skall hans krona glänsa.»