Job 14

Mennesket, født af en Kvinde, hans Liv er stakket, han mættes af Uro;

 Människan, av kvinna född,  lever en liten tid och mättas av oro;

han spirer som Blomsten og visner, flyr som Skyggen, står ikke fast.

 lik ett blomster växer hon upp och vissnar bort,  hon flyr undan såsom skuggan och har intet bestånd.

Og på ham vil du rette dit Øje, ham vil du stævne for Retten!

 Och till att vakta på en sådan upplåter du dina ögon,  ja, du drager mig till doms inför dig.

Ja, kunde der komme en ren af en uren! Nej, end ikke een!

 Som om en ren skulle kunna framgå av en oren!  Sådant kan ju aldrig ske.

Når hans Dages Tal er fastsat, hans Måneder talt hos dig, og du har sat ham en uoverskridelig Grænse,

 Äro nu människans dagar oryggligt bestämda,  hennes månaders antal fastställt av dig,  har du utstakat en gräns som hon ej kan överskrida,

tag så dit Øje fra ham, lad ham i Fred, at han kan nyde sin Dag som en Daglejer!

 vänd då din blick ifrån henne och unna henne ro,  låt henne njuta en dagakarls glädje av sin dag.

Thi for et Træ er der Håb: Fældes det, skyder det atter, det fattes ej nye Skud;

 För ett träd finnes ju kvar något hopp;  hugges det än ned, kan det åter skjuta skott,  och telningar behöva ej fattas därpå.

ældes end Roden i Jorden, dør end Stubben i Mulde:

 Om än dess rot tynar hän i jorden  och dess stubbe dör bort i mullen,

lugter det Vand, får det nye Skud, skyder Grene som nyplantet Træ;

 så kan det grönska upp genom vattnets ångor  och skjuta grenar lik ett nyplantat träd.

men dør en Mand, er det ude med ham, udånder Mennesket, hvor er han da?

 Men om en man dör, så ligger han där slagen;  om en människa har givit upp andan, var finnes hon då mer?

Som Vand løber ud af Søen og Floden svinder og tørres,

 Såsom när vattnet har förrunnit ur en sjö,  och såsom när en flod har sinat bort och uttorkat,

så lægger Manden sig, rejser sig ikke, vågner ikke, før Himlen forgår, aldrig vækkes han af sin Søvn.

 så ligger mannen där och står ej mer upp,  han vaknar icke åter, så länge himmelen varar;  aldrig väckes han upp ur sin sömn.

Tag dog og gem mig i Dødens Rige, skjul mig, indtil din Vrede er ovre, sæt mig en Frist og kom mig i Hu!

 Ack, att du ville gömma mig i dödsriket,  fördölja mig, till dess din vrede hade upphört,  staka ut för mig en tidsgräns och sedan tänka på mig --

Om Manden dog døde for atter at leve! Da vented jeg rolig al Stridens Tid, indtil min Afløsning kom;

 fastän ju ingen kan få liv, när han en gång är död!  Då skulle jag hålla min stridstid ut,  ända till dess att min avlösning komme.

du skulde kalde - og jeg skulde svare længes imod dine Hænders Værk!

 Du skulle då ropa på mig,  och jag skulle svara dig;  efter dina händers verk skulle du längta;

Derimod tæller du nu mine Skridt, du tilgiver ikke min Synd,

 ja, du skulle då räkna mina steg,  du skulle ej akta på min synd.

forseglet ligger min Brøde i Posen, og over min Skyld har du lukket til.

 I en förseglad pung låge då min överträdelse,  och du överskylde min missgärning.

Nej, ligesom Bjerget skrider og falder, som Klippen rokkes fra Grunden,

 Men såsom själva berget faller och förvittrar,  och såsom klippan flyttas ifrån sin plats,

som Vandet udhuler Sten og Plaskregn bortskyller Jord, så har du udslukt Menneskets Håb.

 såsom stenar nötas sönder genom vattnet,  och såsom mullen sköljes bort av dess flöden,  så gör du ock människans hopp om intet.

For evigt slår du ham ned, han går bort, skamskænder hans Ansigt og lader ham fare.

 Du slår henne ned för alltid, och hon far hädan;  du förvandlar hennes ansikte och driver henne bort.

Hans Sønner hædres, han ved det ikke, de synker i Ringhed, han mærker det ikke;

 Om hennes barn komma till ära, så känner hon det icke;  om de sjunka ned till ringhet, så aktar hon dock ej på dem.

ikkun hans eget Kød volder Smerte, ikkun hans egen Sjæl volder Sorg.

 Hennes kropp känner blott sin egen plåga,  hennes själ blott den sorg hon själv får förnimma.