Isaiah 10

Běda těm, kteříž ustanovují práva nepravá, a spisovatelům, kteříž těžkosti spisují,

 Ve eder som stadgen orättfärdiga stadgar!  I skriven, men våldslagar skriven I

Aby odstrkovali nuzné od soudu, a vydírali spravedlnost chudých lidu mého, vdovy aby byly kořist jejich, a sirotky aby loupili.

 för att vränga de ringas sak  och beröva de fattiga i mitt folk deras rätt,  för att göra änkor till edert byte  och plundra de faderlösa.

I což učiníte v den navštívení a zpuštění, kteréž zdaleka přijde? K komu se o pomoc utečete? A kde zanecháte slávy své,

 Vad viljen I göra på hemsökelsens dag,  när ovädret kommer fjärran ifrån?  Till vem viljen I fly för att få hjälp,  och var viljen I lämna edra skatter i förvar?

By nemusila skloniti se mezi vězni, a mezi zbitými klesnouti? Ve všem tom neodvrátí se prchlivost jeho, ale předce ruka jeho bude vztažená.

 Om man ej böjer knä såsom fånge,  så måste man falla bland de dräpta.  Vid allt detta vänder hans vrede icke åter,  hans hand är ännu uträckt.

Běda Assurovi, metle hněvu mého, ačkoli hůl rozhněvání mého jest v rukou jeho,

 Ve över Assur, min vredes ris,  som bär min ogunst såsom en stav i sin hand!

A na národ ošemetný pošli jej, a o lidu hněvu mého přikáži jemu, aby směle bral kořisti, a loupil bez milosti, a položil jej v pošlapání jako bláto na ulicích.

 Mot ett gudlöst folk sänder jag honom,  och mot min förgrymmelses folk bjuder jag honom gå,  för att taga rov och göra byte,  och för att nedtrampa det såsom orenlighet på gatorna.

Ale on ne tak se bude domnívati, ani srdce jeho tak mysliti bude; nebo srdce jeho jest hubiti a pléniti národy mnohé.

 Men så menar icke han,  och i sitt hjärta tänker han ej så,  utan hans hjärta står efter att förgöra  och efter att utrota folk i mängd.

Nebo řekne: Zdaliž knížata má nejsou také i králové?

 Han säger: »Äro mina hövdingar ej allasammans konungar?

Zdaliž jako Charkemis není Chalno? Zdali není jako Arfad Emat? Zdali není jako Damašek Samaří?

 Har det icke gått Kalno såsom Karkemis,  och Hamat såsom Arpad,  och Samaria såsom Damaskus?

Jakož nalezla ruka má království bohů, ješto rytiny jejich byly nad Jeruzalémských a Samařských,

 Då min hand har träffat de andra gudarnas riken,  vilkas beläten voro förmer än Jerusalems och Samarias,

Zdaliž jako jsem učinil Samaří a modlám jeho, tak neučiním Jeruzalému a obrazům jeho?

 skulle jag då ej kunna göra med Jerusalem och dess gudabilder  vad jag har gjort med Samaria och dess gudar?»

I staneť se, když dokoná Pán všecko dílo své na hoře Sion a v Jeruzalémě, že navštívím ovoce pyšného srdce krále Assyrského, a nádhernost vysokých očí jeho.

Men när Herren har fullbordat allt sitt verk på Sions berg och i Jerusalem, då skall jag hemsöka den assyriske konungens hjärtas högmodsfrukt och hans stolta ögons förhävelse.

Nebo řekne: V síle ruky své to jsem vykonal, a v moudrosti své; nebo jsem rozumný byl, a odjal jsem meze národů, a poklady jejich jsem vzebral, a strhl jsem dolů, jako mocný, obyvatele.

Ty han säger:  »Med min hands kraft har jag utfört detta  och genom min vishet, ty jag har förstånd.  Jag flyttade folkens gränser,  deras förråd utplundrade jag,  och i min väldighet stötte jag härskarna från tronen.

Anobrž jako hnízdo nalezla ruka má zboží národů, a jako zbírána bývají vejce opuštěná, tak všecku zemi já jsem sebral, aniž byl, kdo by křídlem hnul, aneb otevřel ústa a siptěl.

 Och min hand grep efter folkens skatter  såsom efter fågelnästen,  och såsom man samlar övergivna ägg,  så samlade jag jordens alla länder;  ingen fanns, som rörde vingen  eller öppnade näbben till något ljud.»

Zdaliž se bude sekera velebiti nad toho, kdož ní seká? Zdaliž se honositi bude pila nad toho, kdož ní tře? Jako by se zpínala metla proti tomu, kdož by ji zdvihl; jako by se chlubila hůl, že není dřevem.

 Skall då yxan berömma sig mot honom som hugger med den,  eller sågen förhäva sig mot honom som sätter den i rörelse?  Som om käppen satte i rörelse honom som lyfter den,  eller staven lyfte en som dock är förmer än ett stycke trä!

Protož pošle Pán, Hospodin zástupů, na vytylé jeho vyzáblost, a po zpodku slávu jeho prudce zapálí, jako silný oheň.

 Så skall då Herren, HERREN Sebaot  sända tärande sjukdom i hans feta kropp,  och under hans härlighet skall brinna en brand  likasom en brinnande eld.

Nebo světlo Izraelovo bude ohněm, a Svatý jeho plamenem, i spálí a sžíře trní i bodláčí jeho jednoho dne.

 Och Israels ljus skall bliva en eld  och hans Helige en låga,  och den skall bränna upp och förtära dess törnen  och dess tistlar, allt på en dag.

Též spanilost lesu jeho, i úrodných polí jeho, od duše až do těla, všecko vyhubí. I stane se, že předěšený jsa, bude utíkati.

 Och på hans skogars och parkers härlighet  skall han alldeles göra en ände;  det skall vara, såsom när en sjuk täres bort.

A pozůstalého dříví lesu jeho malý počet bude, tak že by je mohlo dítě popsati.

 De träd som bliva kvar i hans skog      skola vara lätt räknade;  ett barn skall kunna teckna upp dem.

I stane se v ten den, nebudou více ostatkové Izraelští a pozůstalí z domu Jákobova zpoléhati na toho, kdož je tepe, ale zpoléhati budou na Hospodina, Svatého Izraelského v pravdě.

 På den tiden skall kvarlevan av Israel  och den räddade skaran av Jakobs hus  ej vidare stödja sig vid honom som slog dem;  i trohet skola de stödja sig  vid HERREN, Israels Helige.

Ostatkové obrátí se, ostatkové Jákobovi k Bohu silnému, reku udatnému.

 En kvarleva skall omvända sig,      en kvarleva av Jakob,      till Gud, den väldige.

Nebo byť bylo lidu tvého, Izraeli, jako písku mořského, ostatkové jeho obrátí se. Pohubení uložené rozhojní spravedlnost.

 Ty om än ditt folk, Israel,  vore såsom sanden i havet,  så skall dock allenast en kvarleva där omvända sig.  Förödelsen är oryggligt besluten,  den kommer med rättfärdighet såsom en flod.

Pohubení, pravím, a to jisté, Pán, Hospodin zástupů, učiní u prostřed vší této země.

 Ty förstöring och oryggligt besluten straffdom  skall Herren, HERREN Sebaot  låta komma över hela jorden.

Protož takto praví Pán, Hospodin zástupů: Neboj se Assyrského, lide můj, kterýž přebýváš na Sionu. Prutem umrská tě, a holí svou opřáhne na tebe na cestě Egyptské.

Därför säger Herren, HERREN Sebaot så: Frukta icke, mitt folk, du som bor i Sion, för Assur, när han slår dig med riset och upplyfter sin stav mot dig, såsom man gjorde i Egypten.

Po maličkém zajisté času dokoná se hněv a prchlivost má k vyhlazení jich.

Ty ännu allenast en liten tid, och ogunsten skall hava en ände, och min vrede skall vända sig till deras fördärv.

Nebo vzbudí na něj Hospodin zástupů bič, jako porážku Madianských na skále Goréb, a jakož pozdvihl holi své na moře, tak jí pozdvihne na něj, na cestě Egyptské.

Och HERREN Sebaot skall svänga sitt gissel över dem, såsom när han slog Midjan vid Orebsklippan; och sin stav, som han räckte ut över havet, skall han åter upplyfta, såsom han gjorde i Egypten.

I stane se v ten den, že složeno bude břímě jeho s ramene tvého, a jho jeho s šíje tvé, nýbrž zkaženo bude jho od přítomnosti pomazaného.

På den tiden skall hans börda tagas bort ifrån din skuldra och hans ok ifrån din hals, ty oket skall brista sönder för fetmas skull.

Přitáhne do Aiat, přejde přes Migron, v Michmas složí nádobí svá.

 Han kommer över Ajat,      han drager fram genom Migron;  i Mikmas lämnar han sin tross.

Projdou průchod, v Gabaa budou míti hospodu k přenocování; ulekne se Ráma, Gabaa Saulovo uteče.

 De draga fram över passet;      i Geba taga de nattkvarter.  Rama bävar;      Sauls Gibea flyr.

Naříkej hlasem svým, město Gallim, ať se slyší v Lais: Ach, ubohá Anatot.

 Ropa högt,      du dotter Gallim.  Giv akt, du Laisa.      Arma Anatot!

Pohne se Madmena, obyvatelé Gábim schopí se.

 Madmena flyktar;      Gebims invånare bärga sitt gods.

Ještě téhož dne zastavě se v Nobe, pohrozí rukou svou hoře dcery Sionské, pahrbku Jeruzalémskému.

 Ännu samma dag      står han i Nob;  han lyfter sin hand      mot dottern Sions berg,      mot Jerusalems höjd.

Aj, Panovník Hospodin zástupů oklestí vší silou ratolesti, ty pak, kteříž jsou vysokého zrostu, podetne; i budou vysocí sníženi.

 Men se, då avhugger Herren, HERREN Sebaot  den lummiga kronan, med förskräckande makt;  de resliga stammarna ligga fällda,  de höga träden störta ned.

Vyseká též houšť lesů sekerou, i Libán od velikomocného padne.

 Den tjocka skogen nedhugges med järnet;  Libanons skogar falla för den väldige.