Hebrews 6

quapropter intermittentes inchoationis Christi sermonem ad perfectionem feramur non rursum iacientes fundamentum paenitentiae ab operibus mortuis et fidei ad Deum

Låtom oss därför lämna bakom oss de första grunderna av läran om Kristus och gå framåt mot det som hör till fullkomningen; låtom oss icke åter lägga grunden med bättring från döda gärningar och med tro på Gud,

baptismatum doctrinae inpositionis quoque manuum ac resurrectionis mortuorum et iudicii aeterni

med undervisning om dop och handpåläggning, om de dödas uppståndelse och en evig dom.

et hoc faciemus siquidem permiserit Deus

Ja, detta vilja vi göra, såframt Gud eljest tillstädjer det.

inpossibile est enim eos qui semel sunt inluminati gustaverunt etiam donum caeleste et participes sunt facti Spiritus Sancti

Ty dem till vilka ljuset en gång har kommit, och som hava smakat den himmelska gåvan och blivit delaktiga av helig ande,

gustaverunt nihilominus bonum Dei verbum virtutesque saeculi venturi

och som hava fått smaka det goda gudsordet och den tillkommande tidsålderns krafter,

et prolapsi sunt renovari rursus ad paenitentiam rursum crucifigentes sibimet ipsis Filium Dei et ostentui habentes

men som ändå hava avfallit -- dem är det omöjligt att återföra till ny bättring, eftersom de på nytt korsfästa Guds Son åt sig och utsätta honom för bespottelse.

terra enim saepe venientem super se bibens imbrem et generans herbam oportunam illis a quibus colitur accipit benedictionem a Deo

Det är ju så, att den jord som indricker regnet, när det titt och ofta strömmar ned däröver, och som framalstrar växter, dem till gagn för vilkas räkning den brukas, den jorden får välsignelse från Gud.

proferens autem spinas ac tribulos reproba est et maledicto proxima cuius consummatio in conbustionem

Den åter som bär törne och tistel, den är ingenting värd och är förbannelsen nära, och slutet bliver att den avbrännes med eld.

confidimus autem de vobis dilectissimi meliora et viciniora saluti tametsi ita loquimur

Men i fråga om eder, I älskade, äro vi vissa om vad bättre är, och vad som länder till frälsning, om vi ock nu tala på detta sätt.

non enim iniustus Deus ut obliviscatur operis vestri et dilectionis quam ostendistis in nomine ipsius qui ministrastis sanctis et ministratis

Ty Gud är icke orättvis, så att han förgäter vad I haven verkat, och vilken kärlek I bevisaden mot hans namn, då I tjänaden de heliga, såsom I ännu gören.

cupimus autem unumquemque vestrum eandem ostentare sollicitudinem ad expletionem spei usque in finem

Men vår åstundan är att var och en av eder visar samma nit att intill änden bevara full visshet i sitt hopp,

ut non segnes efficiamini verum imitatores eorum qui fide et patientia hereditabunt promissiones

så att I icke bliven tröga, utan bliven efterföljare åt dem som genom tro och tålamod få till arvedel vad utlovat är.

Abrahae namque promittens Deus quoniam neminem habuit per quem iuraret maiorem iuravit per semet ipsum

Ty när Gud gav löftet åt Abraham, svor han vid sig själv -- eftersom han icke hade någon högre att svärja vid --

dicens nisi benedicens benedicam te et multiplicans multiplicabo te

och sade: »Sannerligen, jag skall rikligen välsigna dig och storligen föröka dig.»

et sic longanimiter ferens adeptus est repromissionem

Och när denne tåligt förbidade, fick han så vad utlovat var.

homines enim per maiorem sui iurant et omnis controversiae eorum finis ad confirmationem est iuramentum

Människor svärja ju vid den som är högre än de, och eden tjänar dem till bekräftelse och gör en ände på all tvist.

in quo abundantius volens Deus ostendere pollicitationis heredibus inmobilitatem consilii sui interposuit iusiurandum

Därför, när Gud ville för dem som skulle få till arvedel vad löftet innebar ännu kraftigare bevisa oryggligheten av sitt rådslut, lade han därtill en ed.

ut per duas res inmobiles quibus inpossibile est mentiri Deum fortissimum solacium habeamus qui confugimus ad tenendam propositam spem

Så skulle vi genom två oryggliga utsagor, i vilka Gud omöjligen kunde ljuga, undfå en kraftig uppmuntran, vi som hava sökt vår räddning i att hålla fast vid det hopp som ligger framför oss.

quam sicut anchoram habemus animae tutam ac firmam et incedentem usque in interiora velaminis

I det hoppet hava vi ett säkert och fast själens ankare, som når innanför förlåten,

ubi praecursor pro nobis introiit Iesus secundum ordinem Melchisedech pontifex factus in aeternum

dit Jesus, såsom vår förelöpare, har gått in för oss, i det han blev en överstepräst »efter Melkisedeks sätt, till evig tid».