Hebrews 6

Låtom oss därför lämna bakom oss de första grunderna av läran om Kristus och gå framåt mot det som hör till fullkomningen; låtom oss icke åter lägga grunden med bättring från döda gärningar och med tro på Gud,

Тому полишімо початки науки Христа, та й звернімося до досконалости, і не кладімо знову засади покаяння від мертвих учинків та про віру в Бога,

med undervisning om dop och handpåläggning, om de dödas uppståndelse och en evig dom.

науки про хрищення, про покладання рук, про воскресіння мертвих та вічний суд.

Ja, detta vilja vi göra, såframt Gud eljest tillstädjer det.

Зробимо й це, коли Бог дозволить.

Ty dem till vilka ljuset en gång har kommit, och som hava smakat den himmelska gåvan och blivit delaktiga av helig ande,

Не можна бо тих, що раз просвітились були, і скуштували небесного дару, і стали причасниками Духа Святого,

och som hava fått smaka det goda gudsordet och den tillkommande tidsålderns krafter,

і скуштували доброго Божого Слова та сили майбутнього віку,

men som ändå hava avfallit -- dem är det omöjligt att återföra till ny bättring, eftersom de på nytt korsfästa Guds Son åt sig och utsätta honom för bespottelse.

та й відпали, знов відновляти покаянням, коли вдруге вони розпинають у собі Сина Божого та зневажають.

Det är ju så, att den jord som indricker regnet, när det titt och ofta strömmar ned däröver, och som framalstrar växter, dem till gagn för vilkas räkning den brukas, den jorden får välsignelse från Gud.

Бо земля, що п'є дощ, який падає часто на неї, і родить рослини, добрі для тих, хто їх і вирощує, вона благословення від Бога приймає.

Den åter som bär törne och tistel, den är ingenting värd och är förbannelsen nära, och slutet bliver att den avbrännes med eld.

Але та, що приносить терня й будяччя, непотрібна вона та близька до прокляття, а кінець її спалення.

Men i fråga om eder, I älskade, äro vi vissa om vad bättre är, och vad som länder till frälsning, om vi ock nu tala på detta sätt.

Та ми сподіваємось, любі, кращого про вас, що спасіння тримаєтеся, хоч говоримо й так.

Ty Gud är icke orättvis, så att han förgäter vad I haven verkat, och vilken kärlek I bevisaden mot hans namn, då I tjänaden de heliga, såsom I ännu gören.

Та не є Бог несправедливий, щоб забути діло ваше та працю любови, яку показали в Ім'я Його ви, що святим послужили та служите.

Men vår åstundan är att var och en av eder visar samma nit att intill änden bevara full visshet i sitt hopp,

Ми ж бажаємо, щоб кожен із вас виявляв таку саму завзятість на певність надії аж до кінця,

så att I icke bliven tröga, utan bliven efterföljare åt dem som genom tro och tålamod få till arvedel vad utlovat är.

щоб ви не розлінились, але переймали від тих, хто обітниці вспадковує вірою та терпеливістю.

Ty när Gud gav löftet åt Abraham, svor han vid sig själv -- eftersom han icke hade någon högre att svärja vid --

Бо Бог, обітницю давши Авраамові, як не міг ніким вищим поклястися, поклявся Сам Собою,

och sade: »Sannerligen, jag skall rikligen välsigna dig och storligen föröka dig.»

говорячи: Поблагословити Я конче тебе поблагословлю, та розмножити розмножу тебе!

Och när denne tåligt förbidade, fick han så vad utlovat var.

І, терплячи довго отак, Авраам одержав обітницю.

Människor svärja ju vid den som är högre än de, och eden tjänar dem till bekräftelse och gör en ände på all tvist.

Бо люди клянуться вищим, і клятва на ствердження кінчає всяку їхню суперечку.

Därför, när Gud ville för dem som skulle få till arvedel vad löftet innebar ännu kraftigare bevisa oryggligheten av sitt rådslut, lade han därtill en ed.

Тому й Бог, хотівши переважно показати спадкоємцям обітниці незмінність волі Своєї, учинив те при помочі клятви,

Så skulle vi genom två oryggliga utsagor, i vilka Gud omöjligen kunde ljuga, undfå en kraftig uppmuntran, vi som hava sökt vår räddning i att hålla fast vid det hopp som ligger framför oss.

щоб у двох тих незмінних речах, що в них не можна сказати неправди Богові, мали потіху міцну ми, хто прибіг прийняти надію, що лежить перед нами,

I det hoppet hava vi ett säkert och fast själens ankare, som når innanför förlåten,

що вони для душі як котвиця, міцна та безпечна, що аж до середини входить за заслону,

dit Jesus, såsom vår förelöpare, har gått in för oss, i det han blev en överstepräst »efter Melkisedeks sätt, till evig tid».

куди, як предтеча, за нас увійшов був Ісус, ставши навіки Первосвящеником за чином Мелхиседековим.