Psalms 132

En vallfartssång.  Tänk, HERRE, David till godo,  på allt vad han fick lida,

En sang ved festreisene. Herre, gi David lønn for hans møie,

 han som svor HERREN en ed  och gjorde ett löfte åt den Starke i Jakob;

han som tilsvor Herren, gav Jakobs Veldige det løfte:

 »Jag skall icke gå in i den hydda där jag bor,  ej heller bestiga mitt viloläger,

Jeg vil ikke gå inn i mitt huses telt, jeg vil ikke stige op på min sengs leie,

 jag skall icke unna mina ögon sömn  eller mina ögonlock slummer,

jeg vil ikke unne mine øine søvn, mine øielokk slummer,

 förrän jag har funnit en plats åt HERREN,  en boning åt den Starke i Jakob.»

før jeg finner et sted for Herren, en bolig for Jakobs Veldige!

 Ja, vi hörde därom i Efrata,  vi förnummo det i skogsbygden.

Se, vi hørte om den i Efrata, vi fant den i skogsbygden.

 Låtom oss gå in i hans boning,  tillbedja vid hans fotapall.

Vi vil komme til hans bolig, vi vil tilbede for hans føtters skammel.

 Stå upp, HERRE, och kom till din vilostad,  du och din makts ark.

Reis dig, Herre, og kom til ditt hvilested, du og din styrkes ark!

 Dina präster vare klädda i rättfärdighet,  och dina fromma juble.

La dine prester klæ sig i rettferd og dine fromme rope med fryd!

 För din tjänare Davids skull  må du icke visa tillbaka din smorde.

For Davids, din tjeners skyld vise du ikke din salvedes åsyn tilbake!

 HERREN har svurit David  en osviklig ed, som han icke skall rygga:  »Av ditt livs frukt skall jag sätta konungar på din tron.

Herren har svoret David en sann ed, som han ikke vil gå fra: Av ditt livs frukt vil jeg sette konger på din trone;

 Om dina barn hålla mitt förbund  och hålla mitt vittnesbörd, som jag skall lära dem,  så skola ock deras barn till evig tid  få sitta på din tron.

dersom dine barn holder min pakt og mine vidnesbyrd, som jeg vil lære dem, da skal også deres barn for all tid sitte på dine trone.

 Ty HERREN har utvalt Sion,  där vill han hava sin boning.

For Herren har utkåret Sion, han har attrådd det til sin bolig:

 Detta är min vilostad till evig tid;  här skall jag bo, ty till detta ställe har jag lust.

Dette er mitt hvilested til evig tid; her vil jeg bo, fordi jeg har attrådd det.

 Dess förråd skall jag rikligen välsigna,  åt dess fattiga skall jag giva bröd till fyllest.

Dets mat vil jeg velsigne, dets fattige vil jeg mette med brød,

 Dess präster skall jag kläda i frälsning,  och dess fromma skola jubla högt.

og dets prester vil jeg klæ med fryd.

 Där skall jag låta ett horn skjuta upp åt David;  där har jag rett till en lampa åt min smorde.

Der vil jeg la et horn vokse op for David, gjøre i stand en lampe for min salvede.

 Hans fiender skall jag kläda i skam,  men på honom skall hans krona glänsa.»

Hans fiender vil jeg klæ i skam, men på ham skal hans krone stråle.