Song of Solomon 2

Bruden talar v. 1, brudgummen svarar v.  »Jag är ett ringa blomster i Saron,      en lilja i dalen.»

Já jsem růže Sáronská, a lilium při dolinách.

 »Ja, såsom en lilja bland törnen,      så är min älskade bland jungfrur.»

Jako lilium mezi trním, tak přítelkyně má mezi pannami.

 »Såsom ett äppelträd bland vildmarkens träd,      så är min vän bland ynglingar;  ljuvligt är mig att sitta i dess skugga,  och söt är dess frukt för min mun.

Jako jabloň mezi dřívím lesním, tak milý můj mezi mládenci. V stínu jeho žádostiva jsem byla seděti, a sedímť; nebo ovoce jeho sladké jest ústům mým.

 I vinsalen har han fört mig in,  och kärleken är hans baner över mig.

Uvedl mne na hody, maje za korouhev lásku ke mně.

 Vederkvicken mig med druvkakor,      styrken mig med äpplen;  ty jag är sjuk av kärlek.»               ----

Očerstvětež mne těmi flašemi, posilňte mne těmi jablky, nebo umdlévám milostí,

 Hans vänstra arm vilar under mitt huvud,      och hans högra omfamnar mig.

Levice jeho pod hlavou mou, a pravicí svou objímá mne.

 Jag besvär eder,      I Jerusalems döttrar,  vid gaseller och hindar på marken:  Oroen icke kärleken, stören den icke,      förrän den själv så vill.               ----

Zavazujiť vás přísahou, dcery Jeruzalémské, skrze srny a laně polní, abyste nebudily a nevyrážely ze sna milého mého, dokudž by nechtěl.

 Hör, där är min vän!      Ja, där kommer han,  springande över bergen,      hoppande fram på höjderna.

Hlas milého mého, aj, onť se béře, skáče po těch horách, poskakuje na těch pahrbcích.

 Lik en gasell är min vän      eller lik en ung hjort.  Se, nu står han där      bakom vår vägg,  han blickar in genom fönstret,      han skådar genom gallret.

Podobný jest milý můj srně aneb mladému jelenu; aj, on stojí za stěnou naší, vyhlédá z oken, patří skrze mříži.

 Min vän begynner tala,      han säger till mig:  »Stå upp, min älskade,      du min sköna, och kom hitut.

Ozval se milý můj, a řekl mi: Vstaň, přítelkyně má, krásná má, a poď.

 Ty se, vintern är förbi,      regntiden är förliden      och har gått sin kos.

Nebo aj, zima pominula, prška přestala a odešla.

 Blommorna visa sig på marken,      tiden har kommit, då vinträden skäras,  och turturduvan låter höra      sin röst i vårt land.

Kvítíčko se ukazuje po zemi, čas prozpěvování přišel, a hlas hrdličky slyší se v krajině naší.

 Fikonträdets frukter begynna att mogna,      vinträden stå redan i blom,      de sprida sin doft.  Stå upp, min älskade, min sköna,  och kom hitut.

Fík vypustil holičky své, a réví rozkvetlé vydalo vůni. Vstaniž, přítelkyně má, krásná má, a poď.

 Du min duva i bergsklyftan,      i klippväggens gömsle,  låt mig se ditt ansikte,      låt mig höra din röst;  ty din röst är så ljuv,      och ditt ansikte är så täckt.»               ----

Holubičko má, v rozsedlinách skalních, v skrýši příkré, ukaž mi oblíčej svůj, nechať slyším hlas tvůj; nebo hlas tvůj libý jest, a oblíčej tvůj žádostivý.

 Fången rävarna åt oss,      de små rävarna,  vingårdarnas fördärvare,      nu då våra vingårdar stå i blom.               ----

Zlapejte nám lišky, lišky maličké, ješto škodu dělají na vinicích, poněvadž vinice naše kvete.

 Min vän är min,      och jag är hans,      där han för sin hjord i bet ibland liljor.

Milý můj jest můj, a já jeho, jenž pase mezi lilium.

 Till dess morgonvinden blåser      och skuggorna fly,  må du ströva omkring,      lik en gasell, min vän,  eller lik en ung hjort,      på de kassiadoftande bergen.           Bruden berättar en dröm v.  1--4.  --         Bruden talar till Jerusalems döttrar v.

Ažby zavítal ten den, a utekli by stínové ti, navratiž se, připodobni se, milý můj, srně neb mladému jelenu na horách Beter.