Psalms 132

Hodočasnička pjesma.

En vallfartssång.  Tänk, HERRE, David till godo,  på allt vad han fick lida,

Spomeni se, o Jahve, Davida i sve revnosti njegove: kako se Jahvi zakleo, zavjetovao Snazi Jakovljevoj:

 han som svor HERREN en ed  och gjorde ett löfte åt den Starke i Jakob;

"Neću ući u šator doma svog nit' uzaći na ležaj svoje postelje,

 »Jag skall icke gå in i den hydda där jag bor,  ej heller bestiga mitt viloläger,

neću pustit' snu na oči nit' počinka dati vjeđama,

 jag skall icke unna mina ögon sömn  eller mina ögonlock slummer,

dok Jahvi mjesto ne nađem, boravište Snazi Jakovljevoj."

 förrän jag har funnit en plats åt HERREN,  en boning åt den Starke i Jakob.»

Eto, čusmo za nj u Efrati, nađosmo ga u Poljima jaarskim.

 Ja, vi hörde därom i Efrata,  vi förnummo det i skogsbygden.

Uđimo u stan njegov, pred noge mu padnimo!

 Låtom oss gå in i hans boning,  tillbedja vid hans fotapall.

"Ustani, o Jahve, pođi k svom počivalištu, ti i Kovčeg sile tvoje!

 Stå upp, HERRE, och kom till din vilostad,  du och din makts ark.

Svećenici tvoji nek' se obuku u pravednost, pobožnici tvoji nek' radosno kliču!

 Dina präster vare klädda i rättfärdighet,  och dina fromma juble.

Poradi Davida, sluge svojega, ne odvrati lica od svog pomazanika!"

 För din tjänare Davids skull  må du icke visa tillbaka din smorde.

Jahve se zakle Davidu zakletvom tvrdom od koje neće odustati: "Potomka tvoje utrobe posadit ću na prijestolje tvoje.

 HERREN har svurit David  en osviklig ed, som han icke skall rygga:  »Av ditt livs frukt skall jag sätta konungar på din tron.

Budu li ti sinovi Savez moj čuvali i naredbe kojima ih učim, i sinovi će njini dovijeka sjedit' na tvom prijestolju."

 Om dina barn hålla mitt förbund  och hålla mitt vittnesbörd, som jag skall lära dem,  så skola ock deras barn till evig tid  få sitta på din tron.

Jer Jahve odabra Sion, njega zaželje sebi za sjedište.

 Ty HERREN har utvalt Sion,  där vill han hava sin boning.

"Ovo mi je počivalište vječno, boravit ću ovdje jer tako poželjeh.

 Detta är min vilostad till evig tid;  här skall jag bo, ty till detta ställe har jag lust.

Žitak ću njegov blagosloviti, siromahe nahraniti kruhom.

 Dess förråd skall jag rikligen välsigna,  åt dess fattiga skall jag giva bröd till fyllest.

Svećenike njegove u spas ću odjenuti, sveti će njegovi kliktati radosno.

 Dess präster skall jag kläda i frälsning,  och dess fromma skola jubla högt.

Učinit ću da ondje za Davida rog izraste, pripravit ću svjetiljku za svog pomazanika.

 Där skall jag låta ett horn skjuta upp åt David;  där har jag rett till en lampa åt min smorde.

U sram ću mu obući dušmane, a na njemu će blistat' vijenac moj."

 Hans fiender skall jag kläda i skam,  men på honom skall hans krona glänsa.»