Song of Solomon 2

Bruden talar v. 1, brudgummen svarar v.  »Jag är ett ringa blomster i Saron,      en lilja i dalen.»

ego flos campi et lilium convallium

 »Ja, såsom en lilja bland törnen,      så är min älskade bland jungfrur.»

sicut lilium inter spinas sic amica mea inter filias

 »Såsom ett äppelträd bland vildmarkens träd,      så är min vän bland ynglingar;  ljuvligt är mig att sitta i dess skugga,  och söt är dess frukt för min mun.

sicut malum inter ligna silvarum sic dilectus meus inter filios sub umbra illius quam desideraveram sedi et fructus eius dulcis gutturi meo

 I vinsalen har han fört mig in,  och kärleken är hans baner över mig.

introduxit me in cellam vinariam ordinavit in me caritatem

 Vederkvicken mig med druvkakor,      styrken mig med äpplen;  ty jag är sjuk av kärlek.»               ----

fulcite me floribus stipate me malis quia amore langueo

 Hans vänstra arm vilar under mitt huvud,      och hans högra omfamnar mig.

leva eius sub capite meo et dextera illius amplexabitur me

 Jag besvär eder,      I Jerusalems döttrar,  vid gaseller och hindar på marken:  Oroen icke kärleken, stören den icke,      förrän den själv så vill.               ----

adiuro vos filiae Hierusalem per capreas cervosque camporum ne suscitetis neque evigilare faciatis dilectam quoadusque ipsa velit

 Hör, där är min vän!      Ja, där kommer han,  springande över bergen,      hoppande fram på höjderna.

vox dilecti mei ecce iste venit saliens in montibus transiliens colles

 Lik en gasell är min vän      eller lik en ung hjort.  Se, nu står han där      bakom vår vägg,  han blickar in genom fönstret,      han skådar genom gallret.

similis est dilectus meus capreae hinuloque cervorum en ipse stat post parietem nostrum despiciens per fenestras prospiciens per cancellos

 Min vän begynner tala,      han säger till mig:  »Stå upp, min älskade,      du min sköna, och kom hitut.

et dilectus meus loquitur mihi surge propera amica mea formonsa mea et veni

 Ty se, vintern är förbi,      regntiden är förliden      och har gått sin kos.

iam enim hiemps transiit imber abiit et recessit

 Blommorna visa sig på marken,      tiden har kommit, då vinträden skäras,  och turturduvan låter höra      sin röst i vårt land.

flores apparuerunt in terra tempus putationis advenit vox turturis audita est in terra nostra

 Fikonträdets frukter begynna att mogna,      vinträden stå redan i blom,      de sprida sin doft.  Stå upp, min älskade, min sköna,  och kom hitut.

ficus protulit grossos suos vineae florent dederunt odorem surge amica mea speciosa mea et veni

 Du min duva i bergsklyftan,      i klippväggens gömsle,  låt mig se ditt ansikte,      låt mig höra din röst;  ty din röst är så ljuv,      och ditt ansikte är så täckt.»               ----

columba mea in foraminibus petrae in caverna maceriae ostende mihi faciem tuam sonet vox tua in auribus meis vox enim tua dulcis et facies tua decora

 Fången rävarna åt oss,      de små rävarna,  vingårdarnas fördärvare,      nu då våra vingårdar stå i blom.               ----

capite nobis vulpes vulpes parvulas quae demoliuntur vineas nam vinea nostra floruit

 Min vän är min,      och jag är hans,      där han för sin hjord i bet ibland liljor.

dilectus meus mihi et ego illi qui pascitur inter lilia

 Till dess morgonvinden blåser      och skuggorna fly,  må du ströva omkring,      lik en gasell, min vän,  eller lik en ung hjort,      på de kassiadoftande bergen.           Bruden berättar en dröm v.  1--4.  --         Bruden talar till Jerusalems döttrar v.

donec adspiret dies et inclinentur umbrae revertere similis esto dilecte mi capreae aut hinulo cervorum super montes Bether