Hebrews 6

Låtom oss därför lämna bakom oss de första grunderna av läran om Kristus och gå framåt mot det som hör till fullkomningen; låtom oss icke åter lägga grunden med bättring från döda gärningar och med tro på Gud,

Therefore leaving the principles of the doctrine of Christ, let us go on unto perfection; not laying again the foundation of repentance from dead works, and of faith toward God,

med undervisning om dop och handpåläggning, om de dödas uppståndelse och en evig dom.

Of the doctrine of baptisms, and of laying on of hands, and of resurrection of the dead, and of eternal judgment.

Ja, detta vilja vi göra, såframt Gud eljest tillstädjer det.

And this will we do, if God permit.

Ty dem till vilka ljuset en gång har kommit, och som hava smakat den himmelska gåvan och blivit delaktiga av helig ande,

For it is impossible for those who were once enlightened, and have tasted of the heavenly gift, and were made partakers of the Holy Ghost,

och som hava fått smaka det goda gudsordet och den tillkommande tidsålderns krafter,

And have tasted the good word of God, and the powers of the world to come,

men som ändå hava avfallit -- dem är det omöjligt att återföra till ny bättring, eftersom de på nytt korsfästa Guds Son åt sig och utsätta honom för bespottelse.

If they shall fall away, to renew them again unto repentance; seeing they crucify to themselves the Son of God afresh, and put him to an open shame.

Det är ju så, att den jord som indricker regnet, när det titt och ofta strömmar ned däröver, och som framalstrar växter, dem till gagn för vilkas räkning den brukas, den jorden får välsignelse från Gud.

For the earth which drinketh in the rain that cometh oft upon it, and bringeth forth herbs meet for them by whom it is dressed, receiveth blessing from God:

Den åter som bär törne och tistel, den är ingenting värd och är förbannelsen nära, och slutet bliver att den avbrännes med eld.

But that which beareth thorns and briers is rejected, and is nigh unto cursing; whose end is to be burned.

Men i fråga om eder, I älskade, äro vi vissa om vad bättre är, och vad som länder till frälsning, om vi ock nu tala på detta sätt.

But, beloved, we are persuaded better things of you, and things that accompany salvation, though we thus speak.

Ty Gud är icke orättvis, så att han förgäter vad I haven verkat, och vilken kärlek I bevisaden mot hans namn, då I tjänaden de heliga, såsom I ännu gören.

For God is not unrighteous to forget your work and labour of love, which ye have shewed toward his name, in that ye have ministered to the saints, and do minister.

Men vår åstundan är att var och en av eder visar samma nit att intill änden bevara full visshet i sitt hopp,

And we desire that every one of you do shew the same diligence to the full assurance of hope unto the end:

så att I icke bliven tröga, utan bliven efterföljare åt dem som genom tro och tålamod få till arvedel vad utlovat är.

That ye be not slothful, but followers of them who through faith and patience inherit the promises.

Ty när Gud gav löftet åt Abraham, svor han vid sig själv -- eftersom han icke hade någon högre att svärja vid --

For when God made promise to Abraham, because he could swear by no greater, he sware by himself,

och sade: »Sannerligen, jag skall rikligen välsigna dig och storligen föröka dig.»

Saying, Surely blessing I will bless thee, and multiplying I will multiply thee.

Och när denne tåligt förbidade, fick han så vad utlovat var.

And so, after he had patiently endured, he obtained the promise.

Människor svärja ju vid den som är högre än de, och eden tjänar dem till bekräftelse och gör en ände på all tvist.

For men verily swear by the greater: and an oath for confirmation is to them an end of all strife.

Därför, när Gud ville för dem som skulle få till arvedel vad löftet innebar ännu kraftigare bevisa oryggligheten av sitt rådslut, lade han därtill en ed.

Wherein God, willing more abundantly to shew unto the heirs of promise the immutability of his counsel, confirmed it by an oath:

Så skulle vi genom två oryggliga utsagor, i vilka Gud omöjligen kunde ljuga, undfå en kraftig uppmuntran, vi som hava sökt vår räddning i att hålla fast vid det hopp som ligger framför oss.

That by two immutable things, in which it was impossible for God to lie, we might have a strong consolation, who have fled for refuge to lay hold upon the hope set before us:

I det hoppet hava vi ett säkert och fast själens ankare, som når innanför förlåten,

Which hope we have as an anchor of the soul, both sure and stedfast, and which entereth into that within the veil;

dit Jesus, såsom vår förelöpare, har gått in för oss, i det han blev en överstepräst »efter Melkisedeks sätt, till evig tid».

Whither the forerunner is for us entered, even Jesus, made an high priest for ever after the order of Melchisedec.