Ecclesiastes 3

Alt har sin stund og hver en Ting under Himmelen sin Tid:

Allting har sin tid, och vart företag under himmelen har sin stund.

Tid til at fødes og Tid til at dø, Tid til at plante og Tid til at rydde,

Födas har sin tid, och dö har sin tid. Plantera har sin tid, och rycka upp det planterade har sin tid.

Tid til at dræbe og Tid til at læge, Tid til at nedrive og Tid til at opbygge,

Dräpa har sin tid, och läka har sin tid. Bryta ned har sin tid, och bygga upp har sin tid.

Tid til at græde og Tid til at le, Tid til at sørge og Tid til at danse,

Gråta har sin tid, och le har sin tid. Klaga har sin tid, och dansa har sin tid.

Tid til at kaste Sten, og Tid til at sanke Sten, Tid til at favne og Tid til ikke at favne,

Kasta undan stenar har sin tid, och samla ihop stenar har sin tid. Taga i famn har sin tid, och avhålla sig från famntag har sin tid.

Tid til at søge og Tid til at miste, Tid til at gemme og Tid til at bortkaste,

Söka upp har sin tid, och tappa bort har sin tid. Förvara har sin tid, och kasta bort har sin tid.

Tid til at flænge og Tid til at sy, Tid til at tie og Tid til at tale,

Riva sönder har sin tid, och sy ihop har sin tid. Tiga har sin tid, och tala har sin tid.

Tid til at elske og Tid til at hade, Tid til Krig og Tid til Fred.

Älska har sin tid, och hata har sin tid. Krig har sin tid, och fred har sin tid.

Hvad Løn for sin Flid har da den, der arbejder?

Vad förmån av sin möda har då den som arbetar?

Jeg så det Slid, som Gud har givet Menneskens Børn at slide med.

Jag såg vilket besvär Gud har givit människors barn till att plåga sig med.

Alt har han skabt smukt til rette Tid; også Evigheden har han lagt i deres Hjerte, dog således at Menneskene hverken fatter det første eller det sidste af, hvad Gud har virket.

Allt har han gjort skönt för sin tid, ja, han har ock lagt evigheten i människornas hjärtan, dock så, att de icke förmå att till fullo, ifrån begynnelsen intill änden, fatta det verk som Gud har gjort.

Jeg skønnede, at der ikke gives noget andet Gode for dem end at glæde sig og have det godt, sålænge de lever.

Jag insåg att intet är bättre för dem, än att de äro glada och göra sig goda dagar, så länge de leva.

Dog også det at spise og drikke og nyde det gode under al sin Flid er for hvert Menneske en Guds Gave.

Men om någon kan äta och dricka och njuta vad gott är under all sin möda, så är också detta en Guds gåva.

Jeg skønnede, at alt, hvad Gud virker, bliver evindelig, uden at noget kan føjes til eller tages fra; og således har Gud gjort det, for at man skal frygte for hans Åsyn.

Jag insåg att allt vad Gud gör skall förbliva evinnerligen; man kan icke lägga något därtill, ej heller taga något därifrån. Och Gud har så gjort, för att man skall frukta honom.

Hvad der sker, var allerede, og hvad der skal ske, har allerede været; Gud leder det svundne op.

Vad som är, det var redan förut, och vad som kommer att ske, det skedde ock redan förut; Gud söker blott fram det förgångna.

Fremdeles så jeg under Solen, at Gudløshed var på Rettens Sted og Gudløshed på Retfærds Sted.

Ytterligare såg jag under solen att på domarsätet rådde orättfärdighet, och på rättfärdighetens säte orättfärdighet.

Jeg sagde ved mig selv: "Den retfærdige og den gudløse dømmer Gud; thi for hver en Ting og hver en Idræt har han fastsat en Tid.

Då sade jag i mitt hjärta: Både den rättfärdige och den orättfärdige skall Gud döma; ty vart företag och allt vad man gör har sin tid hos honom.

Jeg sagde ved mig selv: "Det er for Menneskenes Skyld, for at Gud kan prøve dem, og for at de selv kan se, at de er Dyr:"

Jag sade i mitt hjärta: För människornas skull sker detta, på det att Gud må pröva dem, och på det att de själva må inse att de äro såsom fänad.

Thi Menneskers og Dyrs Skæbne er ens; som den ene dør, dør den anden, og en og samme Ånd har de alle; Mennesket har intet forud for Dyrene, thi alt er Tomhed.

Ty det går människors barn såsom det går fänaden, dem alla går det lika. Såsom fänaden dör, så dö ock de; enahanda ande hava de ock alla. Ja, människorna hava intet framför fänaden, ty allt är fåfänglighet.

Alle går sammesteds hen, alle blev til af Muld, og alle vender tilbage til Mulden.

Alla går de till samma mål; alla have de kommit av stoft, och alla skola de åter varda stoft.

Hvo ved, om Menneskenes Ånd stiger opad, og om Dyrenes Ånd farer nedad til Jorden?

Vem kan veta om människornas ande att den stiger uppåt, och om fänadens ande att den far ned under jorden?

Således indså jeg, at intet er bedre for Mennesket end at glæde sig ved sin Gerning, thi det er hans Del; thi hvo kan bringe ham så vidt, at han kan se, hvad der kommer efter hans Død?

Och jag såg att intet är bättre för människan, än att hon är glad under sitt arbete; ty detta är den del hon får. Ty vem kan föra henne tillbaka, så att hon får se och hava glädje av vad som skall ske efter henne?