Ecclesiastes 1

Detta är predikarens ord, Davids sons, konungens i Jerusalem.
Книга Проповідника, сина Давидового, царя в Єрусалимі.
Fåfängligheters fåfänglighet! säger Predikaren. Fåfängligheters fåfänglighet! Allt är fåfänglighet!
Наймарніша марнота, сказав Проповідник, наймарніша марнота, марнота усе!
Vad förmån har människan av all möda som hon gör sig under solen?
Яка користь людині в усім її труді, який вона робить під сонцем?
Släkte går, och släkte kommer, och jorden står evinnerligen kvar.
Покоління відходить, й покоління приходить, а земля віковічно стоїть!
Och solen går upp, och solen går ned, och har sedan åter brått att komma till den ort där hon går upp.
І сонечко сходить, і сонце заходить, і поспішає до місця свого, де сходить воно.
Vinden far mot söder och vänder sig så mot norr; den vänder sig och vänder sig, allt under det att den far fram, och så begynner den åter sitt kretslopp.
Віє вітер на південь, і на північ вертається, крутиться, крутиться він та й іде, і на круг свій вертається вітер...
Alla floder rinna ut i havet, och ändå bliver havet aldrig fullt; där floderna förut hava runnit, dit rinna de ständigt åter.
Всі потоки до моря пливуть, але море воно не наповнюється: до місця, ізвідки пливуть, ті потоки вони повертаються, щоб знову плисти!
Alla arbetar utan rast; ingen kan utsäga det. Ögat mättas icke av att se, och örat bliver icke fullt av att höra.
Повні труду всі речі, людина сказати всього не потрапить! Не насититься баченням око, і не наповниться слуханням ухо...
Vad som har varit är vad som kommer att vara, och vad som har hänt är vad som kommer att hända; intet nytt sker under solen.
Що було, воно й буде, і що робилося, буде робитись воно, і немає нічого нового під сонцем!...
Inträffar något varom man ville säga: »Se, detta är nytt», så har detsamma ändå skett redan förut, i gamla tider, som voro före oss.
Буває таке, що про нього говорять: Дивись, це нове! Та воно вже було від віків, що були перед нами!
Man kommer icke ihåg dem som levde före oss. Och dem som skola uppstå efter oss skall man icke heller komma ihåg bland dem som leva ännu senare.
Нема згадки про перше, а також про наступне, що буде, про них згадки не буде між тими, що будуть потому...
Jag, Predikaren, var konung över Israel i Jerusalem.
Я, Проповідник, був царем над Ізраїлем в Єрусалимі.
Och jag vände mitt hjärta till att begrunda och utrannsaka genom vishet allt vad som händer under himmelen; sådant är ett uselt besvär, som Gud har givit människors barn till att plåga sig med.
І поклав я на серце своє, щоб шукати й досліджувати мудрістю все, що робилось під небом. Це праця тяжка, яку дав Бог для людських синів, щоб мозолитись нею.
När jag nu såg på allt vad som händer under himmelen, se, då var det allt fåfänglighet och ett jagande efter vind.
Я бачив усі справи, що чинились під сонцем: й ось усе це марнота та ловлення вітру!...
Det som är krokigt kan icke bliva rakt, och det som ej finnes kan ej komma med i någon räkning.
Покривленого не направиш, а неіснуючого не полічиш!
Jag sade i mitt hjärta: »Se, jag har förvärvat mig stor vishet, och jag har förökat den, så att den övergår allas som före mig hava regerat över Jerusalem; ja, vishet och insikt har mitt hjärta inhämtat i rikt mått.»
Говорив я був з серцем своїм та казав: Ось я велику премудрість набув, Найбільшу за всіх, що до мене над Єрусалимом були. І бачило серце моє всяку мудрість і знання.
Men när jag nu vände mitt hjärta till att förstå vishet och till att förstå oförnuft och dårskap, då insåg jag att också detta var ett jagande efter vind.
І поклав я на серце своє, щоб пізнати премудрість, і пізнати безумство й глупоту, і збагнув я, що й це все то ловлення вітру!...
Ty där mycken vishet är, där är mycken grämelse; och den som förökar sin insikt, han förökar sin plåga.
Бо при многості мудрости множиться й клопіт, хто ж пізнання побільшує, той побільшує й біль!...