Isaiah 57

 Den rättfärdige förgås, och ingen finnes,      som tänker därpå;  fromma människor ryckas bort,      utan att någon lägger märke därtill.  Ja, genom ondskans makt ryckes den rättfärdige bort

بَادَ الصِّدِّيقُ وَلَيْسَ أَحَدٌ يَضَعُ ذلِكَ فِي قَلْبِهِ. وَرِجَالُ الإِحْسَانِ يُضَمُّونَ، وَلَيْسَ مَنْ يَفْطَنُ بِأَنَّهُ مِنْ وَجْهِ الشَّرِّ يُضَمُّ الصِّدِّيقُ.

     och går då in i friden;  de som hava vandrat sin väg rätt fram      få ro i sina vilorum.

يَدْخُلُ السَّلاَمَ. يَسْتَرِيحُونَ فِي مَضَاجِعِهِمِ. السَّالِكُ بِالاسْتِقَامَةِ.

 Men träden fram hit,      I söner av teckentyderskor,  I barn av äktenskapsbrytare och skökor.

«أَمَّا أَنْتُمْ فَتَقَدَّمُوا إِلَى هُنَا يَا بَنِي السَّاحِرَةِ، نَسْلَ الْفَاسِقِ وَالزَّانِيَةِ.

     Över vem gören I eder lustiga?  Mot vem ien I upp munnen      och räcken I ut tungan?  Sannerligen, I ären överträdelsens barn,      en lögnens avföda,

بِمَنْ تَسْخَرُونَ، وَعَلَى مَنْ تَفْغَرُونَ الْفَمَ وَتَدْلَعُونَ اللِّسَانَ؟ أَمَا أَنْتُمْ أَوْلاَدُ الْمَعْصِيَةِ، نَسْلُ الْكَذِبِ؟

 I som upptändens av brånad vid terebinterna,      ja, under alla gröna träd,  I som slakten edra barn i dalarna,      i bergsklyftornas djup.

الْمُتَوَقِّدُونَ إِلَى الأَصْنَامِ تَحْتَ كُلِّ شَجَرَةٍ خَضْرَاءَ، الْقَاتِلُونَ الأَوْلاَدَ فِي الأَوْدِيَةِ تَحْتَ شُقُوقِ الْمَعَاقِلِ.

 Stenarna i din dal har du till din del,      de, just de äro din lott;  också åt dem utgjuter du drickoffer      och frambär du spisoffer.  Skulle jag giva mig till freds vid sådant?

فِي حِجَارَةِ الْوَادِي الْمُلْسِ نَصِيبُكِ. تِلْكَ هِيَ قُرْعَتُكِ. لِتِلْكَ سَكَبْتِ سَكِيبًا وَأَصْعَدْتِ تَقْدِمَةً. أَعَنْ هذِهِ أَتَعَزَّى؟

 På höga och stora berg      redde du dig läger;  också upp på sådana begav du dig      för att offra slaktoffer.

عَلَى جَبَل عَال وَمُرْتَفِعٍ وَضَعْتِ مَضْجَعَكِ، وَإِلَى هُنَاكَ صَعِدْتِ لِتَذْبَحِي ذَبِيحَةً.

 Och bakom dörren och dörrposten      satte du ditt märke.  Du övergav mig; du klädde av dig och besteg ditt läger      och beredde plats där.  Du gjorde upp med dem, gärna delade du läger med dem      vid första vink du såg.

وَرَاءَ الْبَابِ وَالْقَائِمَةِ وَضَعْتِ تَذْكَارَكِ، لأَنَّكِ لِغَيْرِي كَشَفْتِ وَصَعِدْتِ. أَوْسَعْتِ مَضْجَعَكِ وَقَطَعْتِ لِنَفْسِكِ عَهْدًا مَعَهُمْ. أَحْبَبْتِ مَضْجَعَهُمْ. نَظَرْتِ فُرْصَةً.

 Du begav dig till Melek med olja      och tog med dig dina många salvor;  du sände dina budbärare till fjärran land,      ja, ända ned till dödsriket.

وَسِرْتِ إِلَى الْمَلِكِ بِالدُّهْنِ، وَأَكْثَرْتِ أَطْيَابَكِ، وَأَرْسَلْتِ رُسُلَكِ إِلَى بُعْدٍ وَنَزَلْتِ حَتَّى إِلَى الْهَاوِيَةِ.

 Om du än blev trött av din långa färd,      sade du dock icke: »Förgäves!»  Så länge du kunde röra din hand,      mattades du icke.

بِطُولِ أَسْفَارِكِ أَعْيَيْتِ، وَلَمْ تَقُولِي: يَئِسْتُ. شَهْوَتَكِ وَجَدْتِ، لِذلِكَ لَمْ تَضْعُفِي.

 För vem räddes och fruktade du då,      eftersom du var så trolös  och eftersom du icke tänkte på mig      och ej ville akta på?  Är det icke så: eftersom jag har tegat, och det sedan länge,      därför fruktar du mig icke?

وَمِمَّنْ خَشِيتِ وَخِفْتِ حَتَّى خُنْتِ، وَإِيَّايَ لَمْ تَذْكُرِي، وَلاَ وَضَعْتِ فِي قَلْبِكِ؟ أَمَّا أَنَا سَاكِتٌ، وَذلِكَ مُنْذُ الْقَدِيمِ، فَإِيَّايَ لَمْ تَخَافِي.

 Men jag skall visa, huru det är med din rättfärdighet och med dina verk,      de skola icke hjälpa dig.

أَنَا أُخْبِرُ بِبِرِّكِ وَبِأَعْمَالِكِ فَلاَ تُفِيدُكِ.

 När du ropar, då må ditt avgudafölje rädda dig.  Nej, en vind skall taga dem med sig allasammans      och en fläkt föra dem bort.  Men den som tager sin tillflykt till mig skall få landet till arvedel      och få besitta mitt heliga berg.

إِذْ تَصْرُخِينَ فَلْيُنْقِذْكِ جُمُوعُكِ. وَلكِنِ الرِّيحُ تَحْمِلُهُمْ كُلَّهُمْ. تَأْخُذُهُمْ نَفَخَةٌ. أَمَّا الْمُتَوَكِّلُ عَلَيَّ فَيَمْلِكُ الأَرْضَ وَيَرِثُ جَبَلَ قُدْسِي».

 Ja, det skall heta: »Banen väg,      banen och bereden väg;  skaffen bort stötestenarna      från mitt folks väg.»

وَيَقُولُ: «أَعِدُّوا، أَعِدُّوا. هَيِّئُوا الطَّرِيقَ. ارْفَعُوا الْمَعْثَرَةَ مِنْ طَرِيقِ شَعْبِي».

 Ty så säger      den höge och upphöjde,  han som tronar till evig tid      och heter »den Helige»:  Jag bor i helighet uppe i höjden,  men ock hos den som är förkrossad och har en ödmjuk ande;  ty jag vill giva liv åt de ödmjukas ande  och liv åt de förkrossades hjärtan.

لأَنَّهُ هكَذَا قَالَ الْعَلِيُّ الْمُرْتَفِعُ، سَاكِنُ الأَبَدِ، الْقُدُّوسُ اسْمُهُ: «فِي الْمَوْضِعِ الْمُرْتَفِعِ الْمُقَدَّسِ أَسْكُنُ، وَمَعَ الْمُنْسَحِقِ وَالْمُتَوَاضِعِ الرُّوحِ، لأُحْيِيَ رُوحَ الْمُتَوَاضِعِينَ، وَلأُحْيِيَ قَلْبَ الْمُنْسَحِقِينَ.

 Ja, jag vill icke evinnerligen gå till rätta  och icke ständigt förtörnas;  eljest skulle deras ande försmäkta inför mig,  de själar, som jag själv har skapat.

لأَنِّي لاَ أُخَاصِمُ إِلَى الأَبَدِ، وَلاَ أَغْضَبُ إِلَى الدَّهْرِ. لأَنَّ الرُّوحَ يُغْشَى عَلَيْهَا أَمَامِي، وَالنَّسَمَاتُ الَّتِي صَنَعْتُهَا.

 För hans girighetssynd förtörnades jag;  jag slog honom, och i min förtörnelse höll jag mig dold.  Men i sin avfällighet fortfor han att vandra på sitt hjärtas väg.

مِنْ أَجْلِ إِثْمِ مَكْسَبِهِ غَضِبْتُ وَضَرَبْتُهُ. اَسْتَتَرْتُ وَغَضِبْتُ، فَذَهَبَ عَاصِيًا فِي طَرِيقِ قَلْبِهِ.

 Hans vägar har jag sett, men nu vill jag hela honom  och leda honom och giva honom och hans sörjande tröst.

رَأَيْتُ طُرُقَهُ وَسَأَشْفِيهِ وَأَقُودُهُ، وَأَرُدُّ تَعْزِيَاتٍ لَهُ وَلِنَائِحِيهِ

 Jag skall skapa frukt ifrån hans läppar.  Frid över dem som äro fjärran och frid över dem som äro nära!  säger HERREN; jag skall hela honom.

خَالِقًا ثَمَرَ الشَّفَتَيْنِ. سَلاَمٌ سَلاَمٌ لِلْبَعِيدِ وَلِلْقَرِيبِ، قَالَ الرَّبُّ، وَسَأَشْفِيهِ.

 Men de ogudaktiga äro såsom ett upprört hav,  ett som icke kan vara stilla,  ett hav, vars vågor röra upp dy och orenlighet.

أَمَّا الأَشْرَارُ فَكَالْبَحْرِ الْمُضْطَرِبِ لأَنَّهُ لاَ يَسْتَطِيعُ أَنْ يَهْدَأَ، وَتَقْذِفُ مِيَاهُهُ حَمْأَةً وَطِينًا.

 De ogudaktiga hava ingen frid, säger min Gud.

لَيْسَ سَلاَمٌ، قَالَ إِلهِي، لِلأَشْرَارِ.