Psalms 63

En psalm av David, när han var i Juda öken.

 Gud, du är min Gud,      bittida söker jag dig;  min själ törstar efter dig,  min kropp längtar efter dig,      i ett torrt land,      som försmäktar utan vatten.

 Så skådar jag nu efter dig i helgedomen,  för att få se din makt och ära.

 Ty din nåd är bättre än liv;  mina läppar skola prisa dig.

 Så skall jag då lova dig, så länge jag lever;  i ditt namn skall jag upplyfta mina händer.

 Min själ varder mättad      såsom av märg och fett;  och med jublande läppar      lovsjunger min mun,

 när jag kommer ihåg dig på mitt läger  och under nattens väkter tänker på dig.

 Ty du är min hjälp,  och under dina vingars skumma jublar jag.

 Min själ håller sig intill dig;  din högra hand uppehåller mig.

 Men dessa som stå efter mitt liv      och vilja fördärva det,  de skola fara ned i jordens djup.

 De skola givas till pris åt svärdet,  rovdjurs byte skola de varda. [ (Psalms 63:12)  Men konungen skall glädja sig i Gud;  berömma sig skall var och en som svär vid honom,  ty de lögnaktigas mun skall varda tillstoppad. ]