Psalms 79

En psalm av Asaf.  Gud, hedningarna hava fallit in i din arvedel,  de hava orenat ditt heliga tempel,  de hava gjort Jerusalem till en stenhop.

[] Ey Tanrı, uluslar senin yurduna saldırdı, Kutsal tapınağını kirletti, Yeruşalim’i taş yığınına çevirdi.

 De hava givit dina tjänares kroppar  till mat åt himmelens fåglar,  dina frommas kött åt markens djur.

Kullarının ölülerini yem olarak yırtıcı kuşlara, Sadık kullarının etini yabanıl hayvanlara verdiler.

 De hava utgjutit deras blod såsom vatten,      runt omkring Jerusalem,  och ingen fanns, som begrov dem.

Kanlarını su gibi akıttılar Yeruşalim’in çevresine, Onları gömecek kimse yok.

 Vi hava blivit till smälek för våra grannar,  till spott och hån för dem som bo omkring oss.

Komşularımıza yüzkarası, Çevremizdekilere eğlence ve oyuncak olduk.

 Huru länge, o HERRE,      skall du så oavlåtligen vredgas,  huru länge skall din nitälskan      brinna såsom eld?

Ne zamana dek, ya RAB? Sonsuza dek mi sürecek öfken, Alev gibi yanan kıskançlığın?

 Utgjut din förtörnelse      över hedningarna, som ej känna dig,  och över de riken      som icke åkalla ditt namn.

[] Öfkeni seni tanımayan ulusların, Adını anmayan ülkelerin üzerine dök.

 Ty de hava uppätit Jakob,      och hans boning hava de förött.

Çünkü onlar Yakup soyunu yiyip bitirdiler, Yurdunu viraneye çevirdiler.

 Tänk ej, oss till men,      på förfädernas missgärningar,  låt din barmhärtighet snarligen      komma oss till mötes,      ty vi äro i stort elände.

Atalarımızın suçlarını artık önümüze sürme, Sevecenliğini hemen göster bize, Çünkü tükendikçe tükendik.

 Hjälp oss, du vår frälsnings Gud,      för ditt namns äras skull;  rädda oss och förlåt oss      våra synder för ditt namns skull.

Yardım et bize yüce adın uğruna, ey bizi kurtaran Tanrı, Kurtar bizi adın uğruna, bağışla günahlarımızı!

 Varför skulle hedningarna få säga:      »Var är nu deras Gud?»  Låt det inför våra ögon      bliva kunnigt på hedningarna  huru du hämnas dina tjänares      utgjutna blod.

Niçin uluslar, “Nerede onların Tanrısı?” diye konuşsun, Kullarının dökülen kanının öcünü alacağını bilsinler, Gözlerimizle bunu görelim!

 Låt de fångnas klagan      komma inför ditt ansikte,  låt efter din arms väldighet      dödens barn bliva vid liv.

Tutsakların iniltisi senin katına erişsin, Koru büyük gücünle ölüme mahkûm olanları.

 Och giv våra grannar sjufalt      tillbaka i deras sköte  den smädelse varmed de hava      smädat dig, Herre.

Komşularımızın sana ettikleri hakareti Yedi kat iade et bağırlarına, ya Rab!

 Men vi som äro ditt folk      och får i din hjord,  vi vilja tacka dig evinnerligen,  vi vilja förtälja ditt lov      från släkte till släkte.

Bizler, kendi halkın, otlağının koyunları Sonsuza dek şükredeceğiz sana, Kuşaklar boyunca övgülerini dilimizden düşürmeyeceğiz.