Isaiah 57

 Den rättfärdige förgås, och ingen finnes,      som tänker därpå;  fromma människor ryckas bort,      utan att någon lägger märke därtill.  Ja, genom ondskans makt ryckes den rättfärdige bort

Den rettferdige omkommer, og det er ikke nogen som legger sig det på hjerte, og fromme menn rykkes bort, uten at nogen akter på at den rettferdige rykkes bort før ulykken kommer.

     och går då in i friden;  de som hava vandrat sin väg rätt fram      få ro i sina vilorum.

Han går inn til fred; de hviler på sine leier alle de som går sin vei rett frem.

 Men träden fram hit,      I söner av teckentyderskor,  I barn av äktenskapsbrytare och skökor.

Men kom hit, I trollkvinnens barn, I horkarls og horkvinnes yngel!

     Över vem gören I eder lustiga?  Mot vem ien I upp munnen      och räcken I ut tungan?  Sannerligen, I ären överträdelsens barn,      en lögnens avföda,

Hvem gjør I eder lystige over? Mot hvem lukker I munnen op og rekker tungen ut? Er I ikke selv overtredelsens yngel, løgnens avkom,

 I som upptändens av brånad vid terebinterna,      ja, under alla gröna träd,  I som slakten edra barn i dalarna,      i bergsklyftornas djup.

I som er optendt av brynde ved terebintene, under hvert grønt tre, som slakter barn i dalene, under bergkløfters tak?

 Stenarna i din dal har du till din del,      de, just de äro din lott;  också åt dem utgjuter du drickoffer      och frambär du spisoffer.  Skulle jag giva mig till freds vid sådant?

Bekkens glatte stener er din del; de, ja de er din lodd; også for dem utøste du drikkoffer og bar frem matoffer - skulde jeg gi mig tilfreds med dette?

 På höga och stora berg      redde du dig läger;  också upp på sådana begav du dig      för att offra slaktoffer.

På høie, mektige fjell redet du ditt leie; også der steg du op for å ofre slaktoffer.

 Och bakom dörren och dörrposten      satte du ditt märke.  Du övergav mig; du klädde av dig och besteg ditt läger      och beredde plats där.  Du gjorde upp med dem, gärna delade du läger med dem      vid första vink du såg.

Og bak døren og dørstolpen satte du ditt minnetegn; du vendte dig bort fra mig, klædde dig naken og steg op, gjorde ditt leie bredt og tinget dig lønn av dem; du elsket samleiet med dem, du så deres blusel.

 Du begav dig till Melek med olja      och tog med dig dina många salvor;  du sände dina budbärare till fjärran land,      ja, ända ned till dödsriket.

Og du drog til kongen med olje, og du kom med mange velluktende salver, og du sendte dine bud langt bort, og du steg dypt ned, like til dødsriket.

 Om du än blev trött av din långa färd,      sade du dock icke: »Förgäves!»  Så länge du kunde röra din hand,      mattades du icke.

På din lange ferd blev du trett; allikevel sa du ikke: Jeg gir tapt! Du fant ny kraft i din hånd; derfor blev du ikke svak.

 För vem räddes och fruktade du då,      eftersom du var så trolös  och eftersom du icke tänkte på mig      och ej ville akta på?  Är det icke så: eftersom jag har tegat, och det sedan länge,      därför fruktar du mig icke?

Hvem var du redd for og fryktet, siden du gav dig over til løgnen og ikke kom mig i hu og ikke la dig det på hjerte? Er det ikke så: Jeg har tidd helt fra fordums tid, og mig fryktet du derfor ikke?

 Men jag skall visa, huru det är med din rättfärdighet och med dina verk,      de skola icke hjälpa dig.

Jeg vil kunngjøre din rettferdighet og dine gjerninger, og de skal ikke gagne dig.

 När du ropar, då må ditt avgudafölje rädda dig.  Nej, en vind skall taga dem med sig allasammans      och en fläkt föra dem bort.  Men den som tager sin tillflykt till mig skall få landet till arvedel      och få besitta mitt heliga berg.

Når du skriker, så la din flokk av avguder redde dig! Nei, en vind skal løfte dem op alle sammen, et vindpust skal feie dem bort; men den som tar sin tilflukt til mig, han skal arve landet og ta mitt hellige berg i eie.

 Ja, det skall heta: »Banen väg,      banen och bereden väg;  skaffen bort stötestenarna      från mitt folks väg.»

Og det skal bli sagt: Bygg, bygg, rydd vei! Ta hvert støt bort fra mitt folks vei!

 Ty så säger      den höge och upphöjde,  han som tronar till evig tid      och heter »den Helige»:  Jag bor i helighet uppe i höjden,  men ock hos den som är förkrossad och har en ödmjuk ande;  ty jag vill giva liv åt de ödmjukas ande  och liv åt de förkrossades hjärtan.

For så sier den Høie, den Ophøiede, han som troner evindelig, og hvis navn er hellig: I det høie og hellige bor jeg, og hos den som er sønderknust og nedbøiet i ånden, for å gjenoplive de nedbøiedes ånd og gjøre de sønderknustes hjerte levende.

 Ja, jag vill icke evinnerligen gå till rätta  och icke ständigt förtörnas;  eljest skulle deras ande försmäkta inför mig,  de själar, som jag själv har skapat.

For ikke til evig tid går jeg i rette, og ikke for alle tider er jeg vred; for da måtte ånden vansmekte for mitt åsyn, de sjeler som jeg har skapt.

 För hans girighetssynd förtörnades jag;  jag slog honom, och i min förtörnelse höll jag mig dold.  Men i sin avfällighet fortfor han att vandra på sitt hjärtas väg.

For Israels syndige begjærlighets skyld blev jeg vred og slo ham, jeg skjulte mitt åsyn og var vred, og han gikk bortvendt på sitt hjertes vei.

 Hans vägar har jag sett, men nu vill jag hela honom  och leda honom och giva honom och hans sörjande tröst.

Hans veier har jeg sett, og jeg vil læge ham, og jeg vil lede ham og gi ham og hans sørgende trøst.

 Jag skall skapa frukt ifrån hans läppar.  Frid över dem som äro fjärran och frid över dem som äro nära!  säger HERREN; jag skall hela honom.

Herren skaper lebers grøde; fred, fred for fjern og nær, sier han, og jeg læger ham.

 Men de ogudaktiga äro såsom ett upprört hav,  ett som icke kan vara stilla,  ett hav, vars vågor röra upp dy och orenlighet.

Men de ugudelige er som det oprørte hav; det kan ikke være stille, og dets bølger skyller op skarn og dynd.

 De ogudaktiga hava ingen frid, säger min Gud.

Det er ingen fred for de ugudelige, sier min Gud.