Psalms 63

En psalm av David, när han var i Juda öken.

يَا اَللهُ، إِلهِي أَنْتَ. إِلَيْكَ أُبَكِّرُ. عَطِشَتْ إِلَيْكَ نَفْسِي، يَشْتَاقُ إِلَيْكَ جَسَدِي فِي أَرْضٍ نَاشِفَةٍ وَيَابِسَةٍ بِلاَ مَاءٍ،

 Gud, du är min Gud,      bittida söker jag dig;  min själ törstar efter dig,  min kropp längtar efter dig,      i ett torrt land,      som försmäktar utan vatten.

لِكَيْ أُبْصِرَ قُوَّتَكَ وَمَجْدَكَ. كَمَا قَدْ رَأَيْتُكَ فِي قُدْسِكَ.

 Så skådar jag nu efter dig i helgedomen,  för att få se din makt och ära.

لأَنَّ رَحْمَتَكَ أَفْضَلُ مِنَ الْحَيَاةِ. شَفَتَايَ تُسَبِّحَانِكَ.

 Ty din nåd är bättre än liv;  mina läppar skola prisa dig.

هكَذَا أُبَارِكُكَ فِي حَيَاتِي. بِاسْمِكَ أَرْفَعُ يَدَيَّ.

 Så skall jag då lova dig, så länge jag lever;  i ditt namn skall jag upplyfta mina händer.

كَمَا مِنْ شَحْمٍ وَدَسَمٍ تَشْبَعُ نَفْسِي، وَبِشَفَتَيْ الابْتِهَاجِ يُسَبِّحُكَ فَمِي.

 Min själ varder mättad      såsom av märg och fett;  och med jublande läppar      lovsjunger min mun,

إِذَا ذَكَرْتُكَ عَلَى فِرَاشِي، فِي السُّهْدِ أَلْهَجُ بِكَ،

 när jag kommer ihåg dig på mitt läger  och under nattens väkter tänker på dig.

لأَنَّكَ كُنْتَ عَوْنًا لِي، وَبِظِلِّ جَنَاحَيْكَ أَبْتَهِجُ.

 Ty du är min hjälp,  och under dina vingars skumma jublar jag.

اِلْتَصَقَتْ نَفْسِي بِكَ. يَمِينُكَ تَعْضُدُنِي.

 Min själ håller sig intill dig;  din högra hand uppehåller mig.

أَمَّا الَّذِينَ هُمْ لِلتَّهْلُكَةِ يَطْلُبُونَ نَفْسِي، فَيَدْخُلُونَ فِي أَسَافِلِ الأَرْضِ.

 Men dessa som stå efter mitt liv      och vilja fördärva det,  de skola fara ned i jordens djup.

يُدْفَعُونَ إِلَى يَدَيِ السَّيْفِ. يَكُونُونَ نَصِيبًا لِبَنَاتِ آوَى.

 De skola givas till pris åt svärdet,  rovdjurs byte skola de varda. [ (Psalms 63:12)  Men konungen skall glädja sig i Gud;  berömma sig skall var och en som svär vid honom,  ty de lögnaktigas mun skall varda tillstoppad. ]

أَمَّا الْمَلِكُ فَيَفْرَحُ بِاللهِ. يَفْتَخِرُ كُلُّ مَنْ يَحْلِفُ بِهِ، لأَنَّ أَفْوَاهَ الْمُتَكَلِّمِينَ بِالْكَذِبِ تُسَدُّ.