Psalms 39

(Til sangmesteren. Til Jedutun. En salme af David.) Jeg sagde: "Mine Veje vil jeg vogte på, så jeg ikke synder med Tungen; min Mund vil jeg holde i Tømme, så længe den gudløse er mig nær!"

För sångmästaren, till Jedutun; en psalm av David.

Jeg var stum og tavs, jeg tav for at undgå tomme Ord, men min Smerte naged,

 Jag sade: »Jag vill akta på vad jag gör,  så att jag icke syndar med min tunga;  jag vill akta på att tygla min mun,  så länge den ogudaktige är för mina ögon.»

mit Hjerte brændte i Brystet, Ild lued op, mens jeg grunded; da talte jeg med min Tunge.

 Jag blev stum och tyst,  jag teg i min sorg;      man jag upprördes av smärta.

Lær mig, HERRE, at kende mit Endeligt, det Mål af Dage, jeg har, lad mig kende, hvor snart jeg skal bort!

 Mitt hjärta blev brinnande i mitt bröst:  när jag begrundade, upptändes en eld i mig;  jag talade med min tunga.

Se, i Håndsbredder målte du mine Dage ud, mit Liv er som intet for dig, som et Åndepust står hvert Menneske der. - Sela.

 HERRE, lär mig betänka att jag måste få en ände,  och vad som är mina dagars mått,  så att jag förstår huru förgänglig jag är.

Kun som en Skygge er Menneskets Vandring, kun Tomhed er deres Travlhed; de samler og ved ej, hvem der får det.

 Se, såsom en handsbredd har du gjort mina dagars mått,  och min livslängd är såsom intet inför dig;  fåfänglighet allenast äro alla människor,      huru säkra de än stå.  Sela.

Hvad bier jeg, Herre, da efter? Mit Håb står ene til dig.

 Såsom en drömbild allenast gå de fram,  fåfänglighet allenast är deras ävlan;  de samla tillhopa och veta icke vem som skall få det.

Fri mig for al min Synd, gør mig ikke til Spot for Dårer!

 Och nu, vad förbidar jag, Herre?  Till dig står mitt hopp.

Jeg tier og åbner ikke min Mund, du voldte det jo.

 Befria mig från alla mina överträdelser,  låt mig icke bliva till smälek för dåren.

Borttag din Plage fra mig, under din vældige Hånd går jeg til.

 Jag tiger och upplåter icke min mun;  ty det är du som har gjort det.

Når du tugter en Mand med Straf for hans Brøde, smuldrer du hans Herlighed hen som Møl; kun et Åndepust er hvert Menneske. - Sela.

 Vänd av ifrån mig din plåga;  för din hands aga försmäktar jag.

Hør, o HERRE, min Bøn og lyt til mit Skrig, til mine Tårer tie du ej! Thi en fremmed er jeg hos dig, en Gæst som alle mine Fædre.

 Om du tuktar någon      med näpst för missgärning,  så är det ute med hans härlighet,      såsom när mal krossas.  Fåfänglighet allenast äro alla människor.  Sela.

Se bort fra mig, så jeg kvæges, før jeg går bort og ej mer er til!

 Hör min bön, o HERRE,      och lyssna till mitt rop,      tig icke vid mina tårar;  ty jag är en främling i ditt hägn,  en gäst såsom alla mina fäder. [ (Psalms 39:14)  Vänd ifrån mig din blick, så att jag får vederkvickas,  innan jag går hädan och icke mer är till. ]