Psalms 120

En vallfartssång.  Jag ropar till HERREN i min nöd,  och han svarar mig.

Sıkıntıya düşünce RAB’be seslendim; Yanıtladı beni.

 HERRE, rädda min själ      från lögnaktiga läppar,      från en falsk tunga.

Ya RAB, kurtar canımı yalancı dudaklardan, Aldatıcı dillerden!

 Varmed bliver du lönad,      både nu och allt framgent,      du falska tunga?

Ey aldatıcı dil, RAB ne verecek sana, Daha ne verecek?

 Jo, med en våldsverkares skarpa pilar      och med glödande ginstkol.

Yiğidin sivri oklarıyla Retem çalısından alevli korlar!

 Ve mig, att jag måste dväljas i Meseks land  och bo ibland Kedars hyddor!

Vay bana, Meşek’te garip kaldım sanki, Kedar çadırları arasında oturdum.

 Länge nog har min själ måst bo      ibland dem som hata friden.

Fazla kaldım Barıştan nefret edenler arasında.

 Jag själv håller frid, men säger jag blott ett ord,      äro de redo till strid.

Ben barış yanlısıyım, Ama söze başladığımda, Onlar savaşa kalkıyor!