Psalms 120

En vallfartssång.  Jag ropar till HERREN i min nöd,  och han svarar mig.

إِلَى الرَّبِّ فِي ضِيْقِي صَرَخْتُ فَاسْتَجَابَ لِي.

 HERRE, rädda min själ      från lögnaktiga läppar,      från en falsk tunga.

يَا رَبُّ، نَجِّ نَفْسِي مِنْ شِفَاهِ الْكَذِبِ، مِنْ لِسَانِ غِشٍّ.

 Varmed bliver du lönad,      både nu och allt framgent,      du falska tunga?

مَاذَا يُعْطِيكَ وَمَاذَا يَزِيدُ لَكَ لِسَانُ الْغِشِّ؟

 Jo, med en våldsverkares skarpa pilar      och med glödande ginstkol.

سِهَامَ جَبَّارٍ مَسْنُونَةً مَعَ جَمْرِ الرَّتَمِ.

 Ve mig, att jag måste dväljas i Meseks land  och bo ibland Kedars hyddor!

وَيْلِي لِغُرْبَتِي فِي مَاشِكَ، لِسَكَنِي فِي خِيَامِ قِيدَارَ!

 Länge nog har min själ måst bo      ibland dem som hata friden.

طَالَ عَلَى نَفْسِي سَكَنُهَا مَعَ مُبْغِضِ السَّلاَمِ.

 Jag själv håller frid, men säger jag blott ett ord,      äro de redo till strid.

أَنَا سَلاَمٌ، وَحِينَمَا أَتَكَلَّمُ فَهُمْ لِلْحَرْبِ.