Psalms 122

فَرِحْتُ بِالْقَائِلِينَ لِي: «إِلَى بَيْتِ الرَّبِّ نَذْهَبُ».

En vallfartssång; av David.  Jag gladdes, när man sade till mig:  »Vi skola gå till HERRENS hus.»

تَقِفُ أَرْجُلُنَا فِي أَبْوَابِكِ يَا أُورُشَلِيمُ.

 Våra fötter fingo träda in  i dina portar, Jerusalem,

أُورُشَلِيمُ الْمَبْنِيَّةُ كَمَدِينَةٍ مُتَّصِلَةٍ كُلِّهَا،

 Jerusalem, du nyuppbyggda stad,  där hus sluter sig väl till hus,

حَيْثُ صَعِدَتِ الأَسْبَاطُ، أَسْبَاطُ الرَّبِّ، شَهَادَةً لإِسْرَائِيلَ، لِيَحْمَدُوا اسْمَ الرَّبِّ.

 dit stammarna draga upp,      HERRENS stammar,      efter lagen för Israel,  till att prisa HERRENS namn.

لأَنَّهُ هُنَاكَ اسْتَوَتِ الْكَرَاسِيُّ لِلْقَضَاءِ، كَرَاسِيُّ بَيْتِ دَاوُدَ.

 Ty där äro ställda      domarstolar,  stolar för Davids hus.

اسْأَلُوا سَلاَمَةَ أُورُشَلِيمَ: «لِيَسْتَرِحْ مُحِبُّوكِ.

 Önsken Jerusalem frid;  ja, dem gånge väl, som älska dig.

لِيَكُنْ سَلاَمٌ فِي أَبْرَاجِكِ، رَاحَةٌ فِي قُصُورِكِ».

 Frid vare inom dina murar,  välgång i dina palats!

مِنْ أَجْلِ إِخْوَتِي وَأَصْحَابِي لأَقُولَنَّ: «سَلاَمٌ بِكِ».

 För mina bröders och vänners skull  vill jag tillsäga dig frid.

مِنْ أَجْلِ بَيْتِ الرَّبِّ إِلهِنَا أَلْتَمِسُ لَكِ خَيْرًا.

 För HERRENS, vår Guds, hus' skull  vill jag söka din välfärd.