Psalms 120

En vallfartssång.  Jag ropar till HERREN i min nöd,  och han svarar mig.

He waiata; he pikitanga. I tangi, ahau ki a Ihowa i toku matenga; a i whakahoki kupu mai ia ki ahau.

 HERRE, rädda min själ      från lögnaktiga läppar,      från en falsk tunga.

E Ihowa, whakaorangia toku wairua i te ngutu teka, i te arero hianga.

 Varmed bliver du lönad,      både nu och allt framgent,      du falska tunga?

Ko te aha e hoatu ki a koe? ko te aha hoki e tapiritia atu mau, e te arero hianga?

 Jo, med en våldsverkares skarpa pilar      och med glödande ginstkol.

Ko nga pere koi a te hunga nunui, me nga waro hunipa.

 Ve mig, att jag måste dväljas i Meseks land  och bo ibland Kedars hyddor!

Aue, toku mate, to te manene i Meheke, toku hoki e noho nei i nga teneti o Kerara!

 Länge nog har min själ måst bo      ibland dem som hata friden.

Kua roa te nohoanga tahitanga o toku wairua ki te tangata e kino ana ki te ata noho.

 Jag själv håller frid, men säger jag blott ett ord,      äro de redo till strid.

Mo te ata noho ahau, engari ka korero ahau, ka anga ratou ka whawhai.