Psalms 142

En sång av David; en bön, när han var i grottan.

I cried unto the LORD with my voice; with my voice unto the LORD did I make my supplication.

 Jag höjer min röst och ropar till HERREN,  jag höjer min röst och beder till HERREN.

I poured out my complaint before him; I shewed before him my trouble.

 Jag utgjuter inför honom mitt bekymmer,  min nöd kungör jag för honom.

When my spirit was overwhelmed within me, then thou knewest my path. In the way wherein I walked have they privily laid a snare for me.

 När min ande försmäktar i mig,  är du den som känner min stig.  På den väg där jag skall gå  hava de lagt ut snaror för mig.

I looked on my right hand, and beheld, but there was no man that would know me: refuge failed me; no man cared for my soul.

 Skåda på min högra sida och se:  där finnes ingen som kännes vid mig.  Ingen tillflykt återstår för mig,  ingen finnes, som frågar efter min själ.

I cried unto thee, O LORD: I said, Thou art my refuge and my portion in the land of the living.

 Jag ropar till dig, o HERRE,  jag säger: »Du är min tillflykt,  min del i de levandes land.»

Attend unto my cry; for I am brought very low: deliver me from my persecutors; for they are stronger than I.

 Akta på mitt rop,  ty jag är i stort elände;  rädda mig från mina förföljare,  ty de äro mig övermäktiga. [ (Psalms 142:8)  För min själ ut ur fängelset,  så att jag får prisa ditt namn.  Omkring mig skola de rättfärdiga församlas,  när du gör väl mot mig. ]

Bring my soul out of prison, that I may praise thy name: the righteous shall compass me about; for thou shalt deal bountifully with me.