Song of Solomon 5

Jeg kommer i min Have, min Søster, min Brud, jeg plukker min Myrra og Balsam, jeg spiser min Honning og Saft, jeg drikker min Vin og Mælk. Venner, spis og drik og berus jer i Kærlighed!

 »Ja, jag kommer till min lustgård,      du min syster, min brud;  jag hämtar min myrra och mina välluktande kryddor,  jag äter min honungskaka och min honung,  jag dricker mitt vin och min mjölk.»               ----  Äten, I kära, och dricken,  ja, berusen eder av kärlek.                  Höga Visan, 5 Kapitlet          Bruden talar v.  2a, anför brudgummens           ord v.  2b och sitt svar v.  3, talar         vidare v.  4--8.  Jerusalems döttrar tala          v.  9, bruden svarar och beskriver sin            brudgum för Jerusalems döttrar v.         10--16, Jerusalems döttrar fråga v.  17,                  bruden svarar 6:1--2.

Jeg sov, men mit hjerte våged; tys, da banked min ven: "Luk op for mig, o Søster, min Veninde, min Due, min rene, thi mit Hoved er fuldt af Dug, mine Lokker af Nattens Dråber."

 Jag låg och sov, dock vakade mitt hjärta.  Hör, då klappar min vän på dörren:  »Öppna för mig, du min syster,  min älskade, min duva, min fromma;  ty mitt huvud är fullt av dagg,  mina lockar av nattens droppar.»

Jeg har taget min Kjortel af, skal jeg atter tage den på? Jeg har tvættet mine Fødder, skal jeg atter snavse dem til?

 »Jag har lagt av mina kläder;      skulle jag nu åter taga dem på mig?  Jag har tvagit mina fötter;      skulle jag nu orena dem?»

Gennem Gluggen rakte min Ven sin Hånd, det brusede stærkt i mit Indre.

 Min vän räckte in sin hand genom luckan;  då rördes mitt hjärta över honom.

Jeg stod op og åbned for min Ven; mine Hænder drypped af Myrra, mine Fingre af flydende Myrra, da de rørte ved Låsens Håndtag.

 Jag stod upp för att öppna för min vän,  och mina händer dröpo av myrra,  mina fingrar av flytande myrra,  som fuktade rigelns handtag.

Så lukked jeg op for min Ven, men min Ven var gået sin Vej. Jeg var ude af mig selv ved hans Ord. Jeg søgte, men fandt ham ikke, kaldte, han svared mig ikke.

 Så öppnade jag för min vän,  men min vän var borta och försvunnen.  Min själ blev utom sig vid tanken på hans ord.  Jag sökte honom, men fann honom icke;  jag ropade på honom, men han svarade mig icke.

Vægterne, som færdes i Byen, traf mig, de slog og såred mig; Murens Vægtere rev Kappen af mig.

 Väktarna mötte mig,      där de gingo omkring i staden,      de slogo mig, de sårade mig;  de ryckte av mig min mantel,      väktarna på murarna.

Jeg besværger eder, Jerusalems Døtre: Såfremt I finder min Ven, hvad skal I da sige til ham? At jeg er syg af Kærlighed!

 »Jag besvär eder,      I Jerusalems döttrar,  om I finnen min vän,      så sägen -- ja, vad skolen I säga honom?  Att jag är sjuk av kärlek!»

"Hvad Fortrin har da, din Ven, du fagreste, blandt Kvinder? Hvad Fortrin har da din Ven, at du besværger os så?"

 »Vad är då din vän förmer än andra vänner,      du skönaste bland kvinnor?  Vad är din vän förmer än andra vänner,      eftersom du så besvär oss?»

Min Ven er hvid og rød, herlig blandt Titusinder,

 »Min vän är strålande vit och röd,      härlig framför tio tusen.

hans Hoved er det fineste Guld, hans Lokker er Ranker, sorte som Ravne,

 Hans huvud är finaste guld,      hans lockar palmträdsvippor,      och svarta såsom korpen.

hans Øjne som Duer ved rindende Bække, badet i Mælk og siddende ved Strømme,

 Hans ögon likna duvor      invid vattenbäckar,  duvor som bada sig i mjölk      och sitta invid bräddfull rand.

hans Kinder som Balsambede; Skabe med Vellugt, hans Læber er Liljer, de drypper, af flydende Myrra,

 Hans kinder liknar välluktrika blomstersängar,      skrin med doftande kryddor.  Hans läppar äro röda liljor;      de drypa av flytande myrra.

hans Hænder er Stænger af Guld, fyldt med Rubiner, hans Liv en Elfenbensplade, besat med Safirer,

 Hans händer äro tenar av guld,      besatta med krysoliter.  Hans midja är formad av elfenben,      övertäckt med safirer.

hans Ben er Søjler af Marmor På Sokler af Guld, hans Skikkelse som Libanon, herlig som Cedre,

 Hans ben äro pelare av vitaste marmor,      som vila på fotstycken av finaste guld.  Att se honom är såsom att se Libanon;      ståtlig är han såsom en ceder.

hans Gane er Sødme, han er idel Ynde. Sådan er min elskede, sådan min Ven, Jerusalems Døtre.

 Hans mun är idel sötma,      hela hans väsende är ljuvlighet.  Sådan är min vän, ja, sådan är min älskade,      I Jerusalems döttrar.» [ (Song of Solomon 5:17)  »Vart har han då gått, din vän,      du skönaste bland kvinnor?  Vart har din vän tagit vägen?      Låt oss hjälpa dig att söka honom.» ]