Psalms 120

إِلَى الرَّبِّ فِي ضِيْقِي صَرَخْتُ فَاسْتَجَابَ لِي.

En vallfartssång.  Jag ropar till HERREN i min nöd,  och han svarar mig.

يَا رَبُّ، نَجِّ نَفْسِي مِنْ شِفَاهِ الْكَذِبِ، مِنْ لِسَانِ غِشٍّ.

 HERRE, rädda min själ      från lögnaktiga läppar,      från en falsk tunga.

مَاذَا يُعْطِيكَ وَمَاذَا يَزِيدُ لَكَ لِسَانُ الْغِشِّ؟

 Varmed bliver du lönad,      både nu och allt framgent,      du falska tunga?

سِهَامَ جَبَّارٍ مَسْنُونَةً مَعَ جَمْرِ الرَّتَمِ.

 Jo, med en våldsverkares skarpa pilar      och med glödande ginstkol.

وَيْلِي لِغُرْبَتِي فِي مَاشِكَ، لِسَكَنِي فِي خِيَامِ قِيدَارَ!

 Ve mig, att jag måste dväljas i Meseks land  och bo ibland Kedars hyddor!

طَالَ عَلَى نَفْسِي سَكَنُهَا مَعَ مُبْغِضِ السَّلاَمِ.

 Länge nog har min själ måst bo      ibland dem som hata friden.

أَنَا سَلاَمٌ، وَحِينَمَا أَتَكَلَّمُ فَهُمْ لِلْحَرْبِ.

 Jag själv håller frid, men säger jag blott ett ord,      äro de redo till strid.