Isaiah 46

قَدْ جَثَا بِيلُ، انْحَنَى نَبُو. صَارَتْ تَمَاثِيلُهُمَا عَلَى الْحَيَوَانَاتِ وَالْبَهَائِمِ. مَحْمُولاَتُكُمْ مُحَمَّلَةٌ حِمْلاً لِلْمُعْيِي.

 Bel sjunker ned,      Nebo måste böja sig,  deras bilder lämnas      åt djur och fänad;  de som I förden omkring i högtidståg,      de lastas nu på ök      som bära sig trötta av bördan.

قَدِ انْحَنَتْ. جَثَتْ مَعًا. لَمْ تَقْدِرْ أَنْ تُنَجِّيَ الْحِمْلَ، وَهِيَ نَفْسُهَا قَدْ مَضَتْ فِي السَّبْيِ.

 Ja, de måste båda böja sig och sjunka ned;  de kunna icke rädda någon börda,  själva vandra de bort i fångenskap.

«اِسْمَعُوا لِي يَا بَيْتَ يَعْقُوبَ وَكُلَّ بَقِيَّةِ بَيْتِ إِسْرَائِيلَ، الْمُحَمَّلِينَ عَلَيَّ مِنَ الْبَطْنِ، الْمَحْمُولِينَ مِنَ الرَّحِمِ.

 Så hören nu på mig, I av Jakobs hus,  I alla som ären kvar av Israels hus,  I som haven varit lastade på mig allt ifrån moderlivet  och burna av mig allt ifrån modersskötet.

وَإِلَى الشَّيْخُوخَةِ أَنَا هُوَ، وَإِلَى الشَّيْبَةِ أَنَا أَحْمِلُ. قَدْ فَعَلْتُ، وَأَنَا أَرْفَعُ، وَأَنَا أَحْمِلُ وَأُنَجِّي.

 Ända till eder ålderdom är jag densamme,  och intill dess I varden grå, skall jag bära eder;  så har jag hittills gjort,  och jag skall också framgent hålla eder uppe,  jag skall bära och rädda eder.

بِمَنْ تُشَبِّهُونَنِي وَتُسَوُّونَنِي وَتُمَثِّلُونَنِي لِنَتَشَابَهَ؟.

 Med vem viljen I likna och jämföra mig,  och med vem viljen I sammanställa mig,  så att jag skulle vara honom lik?

«اَلَّذِينَ يُفْرِغُونَ الذَّهَبَ مِنَ الْكِيسِ، وَالْفِضَّةَ بِالْمِيزَانِ يَزِنُونَ. يَسْتَأْجِرُونَ صَائِغًا لِيَصْنَعَهَا إِلهًا، يَخُرُّونَ وَيَسْجُدُونَ!

 Man skakar ut guld ur pungen  och väger upp silver på vågen,  och så lejer man en guldsmed att göra det till en gud,  för vilken man kan falla ned och tillbedja.

يَرْفَعُونَهُ عَلَى الْكَتِفِ. يَحْمِلُونَهُ وَيَضَعُونَهُ فِي مَكَانِهِ لِيَقِفَ. مِنْ مَوْضِعِهِ لاَ يَبْرَحُ. يَزْعَقُ أَحَدٌ إِلَيْهِ فَلاَ يُجِيبُ. مِنْ شِدَّتِهِ لاَ يُخَلِّصُهُ.

 Den lyfter man på axeln och bär den bort  och sätter ned den på dess plats,  för att den skall stå där och ej vika från stället.  Men ropar någon till den, så svarar den icke  och frälsar honom icke ur hans nöd.

«اُذْكُرُوا هذَا وَكُونُوا رِجَالاً. رَدِّدُوهُ فِي قُلُوبِكُمْ أَيُّهَا الْعُصَاةُ.

 Tänken härpå och kommen till förnuft;  besinnen eder, I överträdare.

اُذْكُرُوا الأَوَّلِيَّاتِ مُنْذُ الْقَدِيمِ، لأَنِّي أَنَا اللهُ وَلَيْسَ آخَرُ. الإِلهُ وَلَيْسَ مِثْلِي.

 Tänken på vad förr var, redan i forntiden;  ty jag är Gud och eljest ingen,  en Gud, vilkens like icke finnes;

مُخْبِرٌ مُنْذُ الْبَدْءِ بِالأَخِيرِ، وَمُنْذُ الْقَدِيمِ بِمَا لَمْ يُفْعَلْ، قَائِلاً: رَأْيِي يَقُومُ وَأَفْعَلُ كُلَّ مَسَرَّتِي.

 jag som i förväg förkunnar, vad komma skall,  och långt förut, vad ännu ej har skett;  jag som säger: »Mitt rådslut skall gå i fullbordan,  och allt vad jag vill, det gör jag»;

دَاعٍ مِنَ الْمَشْرِقِ الْكَاسِرَ، مِنْ أَرْضٍ بَعِيدَةٍ رَجُلَ مَشُورَتِي. قَدْ تَكَلَّمْتُ فَأُجْرِيهِ. قَضَيْتُ فَأَفْعَلُهُ.

 jag som kallar på örnen från öster  och ifrån fjärran land på mitt rådsluts man.  Vad jag har bestämt, det sätter jag ock i verket.

«اِسْمَعُوا لِي يَا أَشِدَّاءَ الْقُلُوبِ الْبَعِيدِينَ عَنِ الْبِرِّ.

 Så hören nu på mig, I stormodige,  I som menen, att hjälpen är långt borta.

قَدْ قَرَّبْتُ بِرِّي، لاَ يَبْعُدُ. وَخَلاَصِي لاَ يَتَأَخَّرُ. وَأَجْعَلُ فِي صِهْيَوْنَ خَلاَصًا، لإِسْرَائِيلَ جَلاَلِي.

 Se, jag låter min hjälp nalkas, den är ej långt borta,  och min frälsning dröjer icke;  jag giver frälsning i Sion  och min härlighet åt Israel.