Psalms 137

Babil ırmakları kıyısında oturup Siyon’u andıkça ağladık;

 Vid Babels floder,      där sutto vi och gräto,  när vi tänkte på Sion.

Çevredeki kavaklara Lirlerimizi astık.

 I pilträden som där voro      hängde vi upp våra harpor.

Çünkü orada bizi tutsak edenler bizden ezgiler, Bize zulmedenler bizden şenlik istiyor, “Siyon ezgilerinden birini okuyun bize!” diyorlardı.

 Ty de som höllo oss fångna      bådo oss där att sjunga,  och våra plågare      bådo oss vara glada:  »Sjungen för oss      en av Sions sånger.»

Nasıl okuyabiliriz RAB’bin ezgisini El toprağında?

 Huru skulle vi kunna sjunga      HERRENS sång      i främmande land?

Ey Yeruşalim, seni unutursam, Sağ elim kurusun.

 Nej, om jag förgäter dig, Jerusalem,      så förgäte min högra hand sin tjänst.

Seni anmaz, Yeruşalim’i en büyük sevincimden üstün tutmazsam, Dilim damağıma yapışsın!

 Min tunga låde vid min gom,      om jag upphör att tänka på dig,  om jag icke låter Jerusalem      vara min allra högsta glädje.

Yeruşalim’in düştüğü gün, “Yıkın onu, yıkın temellerine kadar!” Diyen Edomlular’ın tavrını anımsa, ya RAB.

 Tänk, HERRE, på Jerusalems dag,      och straffa Edoms barn,  dem som ropade: »Riven ned, riven ned det      ända till grunden.»

[] Ey sen, yıkılası Babil kızı, Bize yaptıklarını Sana ödetecek olana ne mutlu!

 Dotter Babel, du ödeläggelsens stad,  säll är den som får vedergälla dig  allt vad du har gjort oss.

Ne mutlu senin yavrularını tutup Kayalarda parçalayacak insana!

 Säll är den som får gripa dina späda barn  och krossa dem mot klippan.