Psalms 12

Kurtar beni, ya RAB, sadık kulun kalmadı, Güvenilir insanlar yok oldu.

För sångmästaren, till Seminít; en psalm av David.

Herkes birbirine yalan söylüyor, Dalkavukluk, ikiyüzlülük ediyor.

 Fräls, HERRE;      ty de fromma äro borta,  de trogna äro försvunna      ifrån människors barn.

Sustursun RAB dalkavukların ağzını, Büyüklenen dilleri.

 De tala lögn,      den ene med den andre;  med hala läppar tala de,      och med dubbelt hjärta.

Onlar ki, “Dilimizle kazanırız, Dudaklarımız emrimizde, Kim bize efendilik edebilir?” derler.

 HERREN utrote      alla hala läppar,  den tunga som talar stora ord,

“Şimdi kalkacağım” diyor RAB, “Çünkü mazlumlar eziliyor, Yoksullar inliyor, Özledikleri kurtuluşu vereceğim onlara.”

 dem som säga:      »Genom vår tunga äro vi starka,  våra läppar stå oss bi;      vem är herre över oss?»

RAB’bin sözleri pak sözlerdir; Toprak ocakta eritilmiş, Yedi kez arıtılmış gümüşe benzer.

 »Eftersom de arma lida övervåld      och de fattiga klaga,  vill jag nu stå upp»,      säger HERREN;  »jag vill skaffa frälsning      åt den som längtar därefter.»

Sen onları koru, ya RAB, Bu kötü kuşaktan hep uzak tut!

 HERRENS tal      är ett rent tal,  likt silver som rinner ned mot jorden,      luttrat i degeln,      renat sju gånger.

İnsanlar arasında alçaklık rağbet görünce, Kötüler her yanda dolaşır oldu.

 Du, HERRE, skall bevara dem,  du skall beskydda dem      för detta släkte evinnerligen. [ (Psalms 12:9)  Ty runt omkring dem vandra de ogudaktiga,  då nu uselheten är rådande      bland människors barn. ]