Psalms 137

 Vid Babels floder,      där sutto vi och gräto,  när vi tänkte på Sion.

By the rivers of Babylon, there we sat down, yea, we wept, when we remembered Zion.

 I pilträden som där voro      hängde vi upp våra harpor.

We hanged our harps upon the willows in the midst thereof.

 Ty de som höllo oss fångna      bådo oss där att sjunga,  och våra plågare      bådo oss vara glada:  »Sjungen för oss      en av Sions sånger.»

For there they that carried us away captive required of us a song; and they that wasted us required of us mirth, saying, Sing us one of the songs of Zion.

 Huru skulle vi kunna sjunga      HERRENS sång      i främmande land?

How shall we sing the LORD'S song in a strange land?

 Nej, om jag förgäter dig, Jerusalem,      så förgäte min högra hand sin tjänst.

If I forget thee, O Jerusalem, let my right hand forget her cunning.

 Min tunga låde vid min gom,      om jag upphör att tänka på dig,  om jag icke låter Jerusalem      vara min allra högsta glädje.

If I do not remember thee, let my tongue cleave to the roof of my mouth; if I prefer not Jerusalem above my chief joy.

 Tänk, HERRE, på Jerusalems dag,      och straffa Edoms barn,  dem som ropade: »Riven ned, riven ned det      ända till grunden.»

Remember, O LORD, the children of Edom in the day of Jerusalem; who said, Rase it, rase it, even to the foundation thereof.

 Dotter Babel, du ödeläggelsens stad,  säll är den som får vedergälla dig  allt vad du har gjort oss.

O daughter of Babylon, who art to be destroyed; happy shall he be, that rewardeth thee as thou hast served us.

 Säll är den som får gripa dina späda barn  och krossa dem mot klippan.

Happy shall he be, that taketh and dasheth thy little ones against the stones.